Företagande och extra inkomst

Jag har börjat att prova ut en del möjligheter för lite extra inkomst, bla Affiliate, undersökningar på webben, men jag är även en sk. "Mysteryshopper". Allt som behövs för att vara Mysteryshopper är en kameramobil för att dokumentera samt lite tid till övers för att dokumentera och betygsätta bemötande i de affärer du besöker eller via de uppdrag du blir tilldelad. Jag har även fått upp ögonen för ett annat företag som jag kommer skicka intresseanmälan till.

Under senaste veckan har jag även sökt nya tjänster så jag hoppas på positiv respons från någon av dessa. Jag har även sett över möjligheterna att starta eget. Någon liten sidoverksamhet, men jag har ingen färdig plan än. Den är under konstruktion sas. Det krävs för mig att registrera eget företag, gå introduktion, lära mer om bokföring och gå starta eget kurs samt hitta bra leverantörer. Jag kan säga som så att området är djur, antingen helt egen eller som franschiser.

Det var lite om mina planer just nu. Jag är min egen lyckas smed och vill kunna ha bra arbetstider och kunna styra en del av inkomsten på egen hand. Tiden med mina mirakel är dyrbar och jag har driven i kroppen att arbeta mig uppåt och visionen framför mig. Målet i sikte!



http://www.get-paid.com/index.php?ref=Lillypie2011

Inte trött, jag...

brukar vara den som tjatar om att sova. Ombytta roller när Thea såg att jag var vaken fast hon var på väg. Lilla skatt skrämde halvt ihjäl mig när hon skrek; "Mamma också SOVA!! Blunda!" Kan säga att jag är inte lika trött längre just nu :)

Mina tankar

går till en av de personer i mitt liv som betyder mest för mig. Jag tänker på dig, ger dig styrka på vägen och hoppas att dagen blir en bra start på något nytt, ett bra stöd på vägen och en början som ger dig mod att komma vidare, att tänka och lyssna på dig själv, att finna vad du känner är meningen med tillvaron, att du får ett bra team som tar hand om dig, som ger dig ny balans och mod att börja förändra livet för dig.

Du vet att jag alltid finns här för dig. Jag har sagt mer än min beskärda del och jag är hemskt ledsen för alla ord som blivit för mycket. Att jag har haft för mycket själv är ingen ursäkt, men en förklaring.

Om vi klarar det här tillsammans, finns det ingenting vi inte kommer klara av i fortsättningen. Det är tufft att vara närstående till någon man ser försvinna från en. Handfallen står man vid sidan om. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Man försöker prata, försöker hitta de motiverande orden, trösten för stunden och man vill hjälpa personen nära att hitta meningen igen, livsgnistan, ork, mod och energi att söka sig själv.

Men ofta blir försöken så fel, eller så sår man ett frö, man märker det bara tror jag på sikt. Inte just då för stunden när man kanske behöver det som bäst. Jag är hemskt ledsen för allt jobbigt du behöver gå igenom i livet. Jag skulle göra vad som helst för att ta bort all smärta. Jag önskar att jag visste allt och kunde allt, men jag kan bara finnas här för dig när du behöver mig, om du behöver mig.

Mina tankar är med dig hela vägen och jag älskar dig!

Det snöar inte lite ute...

och mer faller från skyn. Jag har precis varit ute och skottat hälften. Nu paus med Grey´s medan huset sover och sen ska jag ta ett till ryck så allt blir klart. Annars fortsätter projekt kasta-bort-allt-som-kan-vara-bra-att-ha, för vi har på tok för mycket skräp som samlar damm och det blir aldrig riktigt ordning.

 Det sägs att har man inte ordning på insidan, så tar man kontroll på andra sätt och det måste jag säga att stämmer. Förutom de mål jag lagt upp för mig själv, så bär familjen upp mig, medan annat är lite tufft just nu. Jag är väldigt tacksam att jag har mina föräldrar nära som jag kan prata av mig hos och som hjälper på de sätt de kan. Det betyder oerhört mycket för mig och jag tackar verkligen för allt.

 Jag sitter och surfar runt lite och hade tänkt söka lite extra arbete och ser att det faktiskt finns på ganska nära avstånd. Jag har som sagt tänkt sadla om i sinom tid, men först ut kurser och extra timmar här och var. Lite prova på samtidigt som jag tjänar pengar som så väl behövs när så väl hus som annat behöver fixas.

Vi har lite projekt på huset planerat. T ska få vårt sovrum så där ska det in nytt golv och väggarna målas i rosa. Hon var inne på blått och gult också så innan färgkartorna är hemma så hinner det kanske ändra sig. Sen ska vi sätta upp en vägg så vi får ett extra sovrum mellan köket och vardagsrummet så vi har bara en liten myshörna vid kaminen men kan även nyttjas till extra köksutrymme.
På sikt kommer vi flytta upp vårt sovrum, men det blir när barnen är större.

 Ja, det är bara att sätta upp fötterna då och pausa med Grey´s som sagt. Det har blivit nattbus med Lill och en rejält förkyld T kom upp för lite tlc och behövde hjälp att snuva klart. Jag hoppas innerligt att hon får ett par timmar under täcket. På återseende!

11 månader

firade Lill igår och dagen var förhållandevis lugn. Mycket går i sömnens tecken nu, att hitta ny dygnsrytm, att trösta när tänder är på gång, bus på nätterna för att det är så roligt att kunna börja gå mer och upptäcka saker på nya höjder.
 Kom på mig själv att känna samma ambivalens och lite blues under gårdagen iom att Lill snart inte är bebis längre. Vi har lagt undan mer kläder och är inne på 80 osv som det knappt är ett år sen vi la undan för T.

Det går så fort och trots att första året är lite upp och ner med sömn, nya rutiner och hitta de nya rollerna i vardagen så älskar jag den tiden. Det är så mysigt med ett litet knyte, men jag känner mig för första gången på länge väldigt tillfreds med livet jag aldrig trodde skulle bli verklighet.

"Mini" blev 4 månader 6/1 och han har nu nått den eminenta vikten 2105 gram. Snart väger han mer än sin mor som är så liten och nätt med sina 2800 gram. Älskade katter, vad tråkigt det vore utan deras sällskap. Mini kommer bättre överrens med Gubben nu senaste veckorna så då känner vi oss tryggare med att behålla honom. Han är en kopia av sin mor, så go, men ack så lätt att missta den ena för den andra när de ligger och sover.

Nu är vi en bit in på det nya året och jag har gett mig själv så många löften men det första och största är att jag ska må bra och familjen ska må bra. Jag motionerar mer. Det blir pulkdragning, promenader och sparkrace ner till affären.

Jag har 6 kg kvar till min första målvikt och sen efter det är det tänkt 5 kg till. Vägen är lång än så jag fokuserar på målet och försöker att inte hela tiden ge upp för chokladsuget och kolhydraterna, som är de största bovarna.

 Jag har inte alls haft blogghumör, eller ja, jag har haft det men vardagen kommer mellan och det är sällan en lugn stund i huset. Jag har dock gjort som förr, noterat framsteg och händelser och fotodokumenterat, för tanken är ju att barnens album ska bli fyllda med minnesanteckningar och bilder så det blir en del att skicka för framkallning när man ligger efter.

 Dags för mer kaffe innan listan med projekt betas av.
 Älskade barn, tack för att ni finns.

Happy new year 2012

If it didn’t Bring you Joy, Just Leave it Behind.
Let’s Ring in the New Year With Good Things in Mind.
Let Every Bad Memory Go That Brought Heartache and Pain.
And let’s Turn a New Leaf With the Smell of New Rain.
Let’s Forget Past Mistakes Making Amends for This Year.
Sending You These Greetings To Bring you Hope and Cheer 

Happy New Year! And may all your dreams come true!

Alla helgons dag

och ängellyktan lyste hela dagen vid Trixies buske. Lyktan på bron tändes igen för att påminna om Bönan och saknaden till honom. Hela dagen mindes jag Trixie mer än vanligt. Jag saknar så hennes livliga och kattungeliknande sätt.

Varje ledig lucka jag hade den senaste tiden kom hon och ropade efter mig och hoppade upp i famnen. Tänk, samma vecka som jag hade samvetskval igen och lovade förändring så lämnade hon mig...

 För drygt en vecka sedan fick vi tips om Bönan igen, men trots otaliga promenader har vi inte funnit någon lik honom...Kvinnan som säger sig ha sett honom, har fått honom så pass nära som in i hallen men när hon tänkt stänga dörren blir han nervös och springer. Ibland har han sett välvårdad och nyborstad i pälsen så undrar om det är han och undrar om han har varit inne hos någon, vandrat mellan byarna.

 Idag är det 2 månader sedan Mollys Mini föddes. Ska väga honom idag. I tisdags vägde han 800g och han äter med god aptit och är rumsren efter en veckas spring med honom då han råkade missa mål. Han och Tyra kommer jättebra överrens. Tyra förresten, jag kan inte låta bli att tro att hon saknar Trixie och kanske mer sällskap trots ungen och Molly.
Gubben fortsätter att gå sin egen väg och spenderar sin tid på övervåningen eller med oss när vi är ensamma. Hoppas för hans skull att vi finner Bönan, för han kommer inte överrens med vem som helst.

Om ett par dagar är Lill nio månader. Tiden går så fort. Senaste veckorna härmas hon mer och mer och hon älskar att prova stå och gå medan vi håller hennes händer.
Hon har även börjat vissla och spexar runt med oss och är mer och mer med sin syster i lek. Jätteroligt att se. Syskonkärleken blomstrar ibland och T retas genom att låtsas att syster ska få en leksak tex för att sedan dra undan den och det slutar i gråt och tandagnisslan från lillasyster. T märker även att Lill är i en utvecklingsfas sen en tid och tycker att "Lill gå och sova sängen" "Lyfta Lill pappa" osv. Hon vill ha mamma för sig själv goa, älskade. Det är inte lätt. Det är ju trots allt 23 månader mellan de så T är ju stor, fast ändå liten. Vi försöker dela på tiden och se till att jag och T har vår tid tillsammans. Hon är ju vårt första lilla mirakel.
Senaste veckan har hon somnat mycket hos mamma och sen har jag burit henne till sängen till hennes gosedjur.

Älskade barn. Tankarna följer med om kanske ett till, kanske en till chans... men vi avvaktar en tid och följer med utvecklingen som är just nu i familjen.

Ja, de små blir stora...

...inser nu att bebistiden verkligen går fort. Lill äter ofta middag med oss andra och kvällsgröt till middag. Innan badet provade hon att gå ett par steg medan jag höll i småhänderna. 8 mån på tisdag. Vägde minikatten igår 4 v och 2 dgr=475 g. Dags att komma på en plan ikväll hur de ska samsas alla små. Nu är det dags för Lill´s vila känns det som. Hon nickar snart till i famnen. Sen ska jag försöka ha lite lugnare aktiviteter med Thea. Oftast vägrar hon vila middag fast hon är trött så vi tar dagarna som de kommer. Inte lätt att vara i gränslandet mellan liten och stor. Egen viktnotering; 73kg. Mål: 65kg. Inget småätande. Daglig promenad. Så fick jag med det också. Önskar alla en riktigt trevlig helg.

Har inte skrivit Förlossningsberättelse än...

men... Jag har akutsnittats två ggr nu och kommer ringa min förra kontakt via spec.mödravården för att gå igenom förlossningen och hur de kunde bedöma allt så otroligt fel.

Efter förra förlossningen bad en bm mig lägga veto om planerat snitt. Jag gick på bäckenmätning och hade "gränsvärden" på bäckenet. Vid varje tillväxtul och varje läkarundersökning "Det ser bra ut"

Jag gick hemma över ett dygn med ganska regelbundna värkar, 10 min mellanrum då förra fl blev en igångsättning då vattnet gick för tidigt hemma. Jag envisades alltså denna gång att ta så lång tid som möjligt hemma då inte vattnet gått för att slippa igångsättning då risken för snitt kan öka.

Väl på förlossningen fortsatte värkarna som de gjort hela tiden hemma. Efter 1½ timme kommer läkaren och undersöker, går tillbaka till mina journaler och säger "Det här kommer aldrig gå. Barnet måste snittas och det med en gång. Vi har en ledig lucka nu i operation".
Jag började storgråta av chocken, inte just av snittet i sig för jag visste att det fanns snittberedskap. Vi pratade en liten stund innan förberedelserna och jag fortsatte gråta. Jag bannade vården, bannade varenda läkare jag kommit i kontakt med som gett mig "garantier" så gott som garantier att jag inte ska behöva snittas utan kan försöka.
Inte en enda läkare som gjort ultraljud eller undersökningar har sagt som läkaren konstaterade inom 15 min på förlossningen "Du har inte tillräckliga mått. .Dina mått ligger på den undre skalan!" Jag filar i dagsläget på ett brev till Socialstyrelsen...det får inte gå till så här inom kvinnovården. Man kan aldrig få garantier, men man försöker lita på personalen och ändå går det så fel...

Jag har ju "bara" ärret på magen men de känslomässiga ärren är lite stora än i dagsläget. Psyket tar sitt då vi även genomlidit år av barnlöshet och så slutar förlossningarna med tumultartade känslor. Med första barnet tog vaginala försöket över 30 timmar och vi fick spendera en vecka på Neo då jag fick en infektion. Inte roligt.

Trots det funderar vi på ett tredje barn hör och häpna, men det kommer ta tid, för jag hann få lite panik inför planeringen av andra. Det plus att jag vaggades in i någon form av falsk trygghet känns...med tredje barnet blir det planerat snitt för nu får jag inte föda vaginalt. Konstigt?
Frågor som "Ska jag ta en till revansch?" kommer upp. Tredje snittet kanske blir mitt sista för många har ju en gräns på tre....men först behandla detta och annat som pågår i mitt liv. Tackar mina barn som håller mig uppe, min familj, mina vänner och mina duniga små pälsbollar.

Hon hade cancer

alldeles vid ryggraden, intill hjärtat...hela veckan efter att hon lämnade oss var jag ledsen och arg och halva (ok hela) världen...gick som i ett töcken och bara funderade. Vi åkte med henne till Gammelstan för kremering och val av urna under torsdagen och vi fick en lock av hennes päls i en liten plastpåse. Vad jag grät och fortsatte gråta. Tror jag grät av och till i flera dygn innan jag lugnade ner mig. Måndagen veckan därpå fick vi provsvaren och allt hade gått så fort. Det fanns inget vi hade kunnat göra...cancern var för aggressiv. Jag är glad att hon fick vara hemma i lugn och ro, men samtidigt...som hon led sista dygnen. Hon visade inte att hon hade ont men hon var så stel, så liten och sårbar. Det enda vi kunde göra i väntan var att se till att hon hade det så bra som möjligt. Säkert sitter någon och tänker att vi hade visst kunnat göra något, men nej...alternativet, att själv vara den som släcker en livslång väns sista låga...den finns inte hos mig. Fortfarande känns det tomt men lättare att uthärda. Det är lättare att acceptera att hon är borta. Inte som Bönan som vi fortfarande inte har fått något svar om. Tänk. Trixie lämnade oss drygt en vecka innan årsdagen av Bönans försvinnande...inte lite galet men jag funderade och har både tvivlat och ifrågasatt naturlagarna. Tänk om katterna försvunnit från oss så nyligen för att vi gick vidare och fick barn? Jag vet att det är en galen tanke, men jag kan inte låta bli. Vi söker fortfarande svar. En glad nyhet i allt som händer är att vår äldsta katt Molly fick en kattpojke 6/9. En levande iaf. De tre övriga har vi ordnat begravning för. Vi ska givetvis behålla honom och han växer och frodas. Vintern knackar snart på och vi har haft två frostnätter...tankar på att vara stödhem åt Kattföreningen i Norr finns, men vi har lite praktiskt att stå i först. Just nu får vi springa och öppna, stänga dörrar mellan vårt sovrum och övriga huset. Molly är ensam med Mini. Tyra, vår halvårs katt springer gärna dit och kramas. Problemet är bara det att så länge som Mini verkligen är Mini så verkar Tyra tro att han är en råtta som går alldeles utmärkt att leka med. Så, innan vi kan ta fler katter, måste vi som sagt ordna lite hemma. Får skriva mer någon annan dag. Jag lovade att ändra bloggen och jag kommer bara fylla i lite luckor om våra små barn, för minnets skull och för andra som kan finna det intressant. Annars...det mesta handlar om katter och livet ;)