Mirakel händer

och skulle jag inte tro på det eller på att allt (det mesta) händer av en anledning, så skulle jag varit helt galen vid här laget. Trots de "ringa" -22 utanför så tror jag på mirakel. Mirakel kan ske, när man minst anar det. Jag hoppas bara inte jag har fyllt min kvot för en tid framöver nu, när jag frågat efter mer än vi redan har? Jag hoppas det finns utrymme för fler.

Idag fick jag en överraskning och en känsla av att jag igen ska fråga hur högt, om någon ber mig hoppa, alltså inte privat... jag får ständigt en känsla av att inte nå fram riktigt. Men jag försöker lägga det åt sidan återigen och tänker på att igår var det 80 dagar kvar av väntan och sex veckor till nästa ledighet. Det räcker gott för mig, för att hålla ångan uppe.

Jag hann även vara på jakt efter vinterskor på lunchen men jag erkänner mig besegrad och beställer istället. Jag fick en Carbonara till middag iaf och efter det så begav jag mig tillbaka i hetluften, men blev bara tröttare och tröttare, tills jag nästan tappade rösten.

En halvtimme kvar av jobbet fick jag sammandragningar från ovan som nästan fick mig att tappa andan, så nu är den tiden inne. Den tid då man känner av all rörelse över dagen och den tid då magen stillar sig men liten är som mest vaken.

Nu hemma, tösen sover, orolig katt smyger runt, kallt ute, trött, men jag måste gå och se vad ena ligisten håller på med...