Har inte skrivit Förlossningsberättelse än...

men... Jag har akutsnittats två ggr nu och kommer ringa min förra kontakt via spec.mödravården för att gå igenom förlossningen och hur de kunde bedöma allt så otroligt fel.

Efter förra förlossningen bad en bm mig lägga veto om planerat snitt. Jag gick på bäckenmätning och hade "gränsvärden" på bäckenet. Vid varje tillväxtul och varje läkarundersökning "Det ser bra ut"

Jag gick hemma över ett dygn med ganska regelbundna värkar, 10 min mellanrum då förra fl blev en igångsättning då vattnet gick för tidigt hemma. Jag envisades alltså denna gång att ta så lång tid som möjligt hemma då inte vattnet gått för att slippa igångsättning då risken för snitt kan öka.

Väl på förlossningen fortsatte värkarna som de gjort hela tiden hemma. Efter 1½ timme kommer läkaren och undersöker, går tillbaka till mina journaler och säger "Det här kommer aldrig gå. Barnet måste snittas och det med en gång. Vi har en ledig lucka nu i operation".
Jag började storgråta av chocken, inte just av snittet i sig för jag visste att det fanns snittberedskap. Vi pratade en liten stund innan förberedelserna och jag fortsatte gråta. Jag bannade vården, bannade varenda läkare jag kommit i kontakt med som gett mig "garantier" så gott som garantier att jag inte ska behöva snittas utan kan försöka.
Inte en enda läkare som gjort ultraljud eller undersökningar har sagt som läkaren konstaterade inom 15 min på förlossningen "Du har inte tillräckliga mått. .Dina mått ligger på den undre skalan!" Jag filar i dagsläget på ett brev till Socialstyrelsen...det får inte gå till så här inom kvinnovården. Man kan aldrig få garantier, men man försöker lita på personalen och ändå går det så fel...

Jag har ju "bara" ärret på magen men de känslomässiga ärren är lite stora än i dagsläget. Psyket tar sitt då vi även genomlidit år av barnlöshet och så slutar förlossningarna med tumultartade känslor. Med första barnet tog vaginala försöket över 30 timmar och vi fick spendera en vecka på Neo då jag fick en infektion. Inte roligt.

Trots det funderar vi på ett tredje barn hör och häpna, men det kommer ta tid, för jag hann få lite panik inför planeringen av andra. Det plus att jag vaggades in i någon form av falsk trygghet känns...med tredje barnet blir det planerat snitt för nu får jag inte föda vaginalt. Konstigt?
Frågor som "Ska jag ta en till revansch?" kommer upp. Tredje snittet kanske blir mitt sista för många har ju en gräns på tre....men först behandla detta och annat som pågår i mitt liv. Tackar mina barn som håller mig uppe, min familj, mina vänner och mina duniga små pälsbollar.

Hon hade cancer

alldeles vid ryggraden, intill hjärtat...hela veckan efter att hon lämnade oss var jag ledsen och arg och halva (ok hela) världen...gick som i ett töcken och bara funderade. Vi åkte med henne till Gammelstan för kremering och val av urna under torsdagen och vi fick en lock av hennes päls i en liten plastpåse. Vad jag grät och fortsatte gråta. Tror jag grät av och till i flera dygn innan jag lugnade ner mig. Måndagen veckan därpå fick vi provsvaren och allt hade gått så fort. Det fanns inget vi hade kunnat göra...cancern var för aggressiv. Jag är glad att hon fick vara hemma i lugn och ro, men samtidigt...som hon led sista dygnen. Hon visade inte att hon hade ont men hon var så stel, så liten och sårbar. Det enda vi kunde göra i väntan var att se till att hon hade det så bra som möjligt. Säkert sitter någon och tänker att vi hade visst kunnat göra något, men nej...alternativet, att själv vara den som släcker en livslång väns sista låga...den finns inte hos mig. Fortfarande känns det tomt men lättare att uthärda. Det är lättare att acceptera att hon är borta. Inte som Bönan som vi fortfarande inte har fått något svar om. Tänk. Trixie lämnade oss drygt en vecka innan årsdagen av Bönans försvinnande...inte lite galet men jag funderade och har både tvivlat och ifrågasatt naturlagarna. Tänk om katterna försvunnit från oss så nyligen för att vi gick vidare och fick barn? Jag vet att det är en galen tanke, men jag kan inte låta bli. Vi söker fortfarande svar. En glad nyhet i allt som händer är att vår äldsta katt Molly fick en kattpojke 6/9. En levande iaf. De tre övriga har vi ordnat begravning för. Vi ska givetvis behålla honom och han växer och frodas. Vintern knackar snart på och vi har haft två frostnätter...tankar på att vara stödhem åt Kattföreningen i Norr finns, men vi har lite praktiskt att stå i först. Just nu får vi springa och öppna, stänga dörrar mellan vårt sovrum och övriga huset. Molly är ensam med Mini. Tyra, vår halvårs katt springer gärna dit och kramas. Problemet är bara det att så länge som Mini verkligen är Mini så verkar Tyra tro att han är en råtta som går alldeles utmärkt att leka med. Så, innan vi kan ta fler katter, måste vi som sagt ordna lite hemma. Får skriva mer någon annan dag. Jag lovade att ändra bloggen och jag kommer bara fylla i lite luckor om våra små barn, för minnets skull och för andra som kan finna det intressant. Annars...det mesta handlar om katter och livet ;)