Hon hade cancer

alldeles vid ryggraden, intill hjärtat...hela veckan efter att hon lämnade oss var jag ledsen och arg och halva (ok hela) världen...gick som i ett töcken och bara funderade. Vi åkte med henne till Gammelstan för kremering och val av urna under torsdagen och vi fick en lock av hennes päls i en liten plastpåse. Vad jag grät och fortsatte gråta. Tror jag grät av och till i flera dygn innan jag lugnade ner mig. Måndagen veckan därpå fick vi provsvaren och allt hade gått så fort. Det fanns inget vi hade kunnat göra...cancern var för aggressiv. Jag är glad att hon fick vara hemma i lugn och ro, men samtidigt...som hon led sista dygnen. Hon visade inte att hon hade ont men hon var så stel, så liten och sårbar. Det enda vi kunde göra i väntan var att se till att hon hade det så bra som möjligt. Säkert sitter någon och tänker att vi hade visst kunnat göra något, men nej...alternativet, att själv vara den som släcker en livslång väns sista låga...den finns inte hos mig. Fortfarande känns det tomt men lättare att uthärda. Det är lättare att acceptera att hon är borta. Inte som Bönan som vi fortfarande inte har fått något svar om. Tänk. Trixie lämnade oss drygt en vecka innan årsdagen av Bönans försvinnande...inte lite galet men jag funderade och har både tvivlat och ifrågasatt naturlagarna. Tänk om katterna försvunnit från oss så nyligen för att vi gick vidare och fick barn? Jag vet att det är en galen tanke, men jag kan inte låta bli. Vi söker fortfarande svar. En glad nyhet i allt som händer är att vår äldsta katt Molly fick en kattpojke 6/9. En levande iaf. De tre övriga har vi ordnat begravning för. Vi ska givetvis behålla honom och han växer och frodas. Vintern knackar snart på och vi har haft två frostnätter...tankar på att vara stödhem åt Kattföreningen i Norr finns, men vi har lite praktiskt att stå i först. Just nu får vi springa och öppna, stänga dörrar mellan vårt sovrum och övriga huset. Molly är ensam med Mini. Tyra, vår halvårs katt springer gärna dit och kramas. Problemet är bara det att så länge som Mini verkligen är Mini så verkar Tyra tro att han är en råtta som går alldeles utmärkt att leka med. Så, innan vi kan ta fler katter, måste vi som sagt ordna lite hemma. Får skriva mer någon annan dag. Jag lovade att ändra bloggen och jag kommer bara fylla i lite luckor om våra små barn, för minnets skull och för andra som kan finna det intressant. Annars...det mesta handlar om katter och livet ;)