Mina tankar

går till en av de personer i mitt liv som betyder mest för mig. Jag tänker på dig, ger dig styrka på vägen och hoppas att dagen blir en bra start på något nytt, ett bra stöd på vägen och en början som ger dig mod att komma vidare, att tänka och lyssna på dig själv, att finna vad du känner är meningen med tillvaron, att du får ett bra team som tar hand om dig, som ger dig ny balans och mod att börja förändra livet för dig.

Du vet att jag alltid finns här för dig. Jag har sagt mer än min beskärda del och jag är hemskt ledsen för alla ord som blivit för mycket. Att jag har haft för mycket själv är ingen ursäkt, men en förklaring.

Om vi klarar det här tillsammans, finns det ingenting vi inte kommer klara av i fortsättningen. Det är tufft att vara närstående till någon man ser försvinna från en. Handfallen står man vid sidan om. Man vill hjälpa, men vet inte hur. Man försöker prata, försöker hitta de motiverande orden, trösten för stunden och man vill hjälpa personen nära att hitta meningen igen, livsgnistan, ork, mod och energi att söka sig själv.

Men ofta blir försöken så fel, eller så sår man ett frö, man märker det bara tror jag på sikt. Inte just då för stunden när man kanske behöver det som bäst. Jag är hemskt ledsen för allt jobbigt du behöver gå igenom i livet. Jag skulle göra vad som helst för att ta bort all smärta. Jag önskar att jag visste allt och kunde allt, men jag kan bara finnas här för dig när du behöver mig, om du behöver mig.

Mina tankar är med dig hela vägen och jag älskar dig!

Det snöar inte lite ute...

och mer faller från skyn. Jag har precis varit ute och skottat hälften. Nu paus med Grey´s medan huset sover och sen ska jag ta ett till ryck så allt blir klart. Annars fortsätter projekt kasta-bort-allt-som-kan-vara-bra-att-ha, för vi har på tok för mycket skräp som samlar damm och det blir aldrig riktigt ordning.

 Det sägs att har man inte ordning på insidan, så tar man kontroll på andra sätt och det måste jag säga att stämmer. Förutom de mål jag lagt upp för mig själv, så bär familjen upp mig, medan annat är lite tufft just nu. Jag är väldigt tacksam att jag har mina föräldrar nära som jag kan prata av mig hos och som hjälper på de sätt de kan. Det betyder oerhört mycket för mig och jag tackar verkligen för allt.

 Jag sitter och surfar runt lite och hade tänkt söka lite extra arbete och ser att det faktiskt finns på ganska nära avstånd. Jag har som sagt tänkt sadla om i sinom tid, men först ut kurser och extra timmar här och var. Lite prova på samtidigt som jag tjänar pengar som så väl behövs när så väl hus som annat behöver fixas.

Vi har lite projekt på huset planerat. T ska få vårt sovrum så där ska det in nytt golv och väggarna målas i rosa. Hon var inne på blått och gult också så innan färgkartorna är hemma så hinner det kanske ändra sig. Sen ska vi sätta upp en vägg så vi får ett extra sovrum mellan köket och vardagsrummet så vi har bara en liten myshörna vid kaminen men kan även nyttjas till extra köksutrymme.
På sikt kommer vi flytta upp vårt sovrum, men det blir när barnen är större.

 Ja, det är bara att sätta upp fötterna då och pausa med Grey´s som sagt. Det har blivit nattbus med Lill och en rejält förkyld T kom upp för lite tlc och behövde hjälp att snuva klart. Jag hoppas innerligt att hon får ett par timmar under täcket. På återseende!

11 månader

firade Lill igår och dagen var förhållandevis lugn. Mycket går i sömnens tecken nu, att hitta ny dygnsrytm, att trösta när tänder är på gång, bus på nätterna för att det är så roligt att kunna börja gå mer och upptäcka saker på nya höjder.
 Kom på mig själv att känna samma ambivalens och lite blues under gårdagen iom att Lill snart inte är bebis längre. Vi har lagt undan mer kläder och är inne på 80 osv som det knappt är ett år sen vi la undan för T.

Det går så fort och trots att första året är lite upp och ner med sömn, nya rutiner och hitta de nya rollerna i vardagen så älskar jag den tiden. Det är så mysigt med ett litet knyte, men jag känner mig för första gången på länge väldigt tillfreds med livet jag aldrig trodde skulle bli verklighet.

"Mini" blev 4 månader 6/1 och han har nu nått den eminenta vikten 2105 gram. Snart väger han mer än sin mor som är så liten och nätt med sina 2800 gram. Älskade katter, vad tråkigt det vore utan deras sällskap. Mini kommer bättre överrens med Gubben nu senaste veckorna så då känner vi oss tryggare med att behålla honom. Han är en kopia av sin mor, så go, men ack så lätt att missta den ena för den andra när de ligger och sover.

Nu är vi en bit in på det nya året och jag har gett mig själv så många löften men det första och största är att jag ska må bra och familjen ska må bra. Jag motionerar mer. Det blir pulkdragning, promenader och sparkrace ner till affären.

Jag har 6 kg kvar till min första målvikt och sen efter det är det tänkt 5 kg till. Vägen är lång än så jag fokuserar på målet och försöker att inte hela tiden ge upp för chokladsuget och kolhydraterna, som är de största bovarna.

 Jag har inte alls haft blogghumör, eller ja, jag har haft det men vardagen kommer mellan och det är sällan en lugn stund i huset. Jag har dock gjort som förr, noterat framsteg och händelser och fotodokumenterat, för tanken är ju att barnens album ska bli fyllda med minnesanteckningar och bilder så det blir en del att skicka för framkallning när man ligger efter.

 Dags för mer kaffe innan listan med projekt betas av.
 Älskade barn, tack för att ni finns.