18-månaders dagen

firade vi först hemma med frukost och lite bokläsning. Jag stannade hemma från jobbet idag då jag inte alls kände mig i form... när jag hämtat andan åt vi lunch och sen åkte vi iväg för att kolla resultatet och denna lilla tös fann vi i buren. Vi försökte få tag på närmaste stödhem men fick aldrig kontakt, så nu är den hos oss tillfälligt så ska vi ge den mat och titta till den i vårt varmförråd vid garaget, så hoppas vi på det bästa så småningom. Hon är väldigt osäker, fräser lite försiktigt när man närmar sig men undra på. Hon och flera andra katter springer runt utan sällskap. Månne hur många fler katter som finns där?

Tappar tråden gång på gång så ska försöka komma ikapp. Vi hade jättetrevligt besök igår och det blev ritstund och lite bus mellan trollen. Tänk de är 18 månader nu båda två. Ok ena är nästan två veckor äldre än vår tös. Vilken slump att vi väntade våra små samtidigt ifjol *lycka*

För att sammanfatta så har senaste tiden mest handlat om vila och kattfunderingar. Lite små texter på FB har det hunnit bli, men annars tappade jag lusten att skriva fast jag vill ändå få ord på alla känslor och tankar på något sätt. Det är något som alltid hjälpt mig; att skriva, oavsett vad det än gäller. Skriva, skriva och skriva och gärna sätta sig ner med någon god vän och prata av sig, irl eller på nätet, spelar ingen roll, bara jag får nytt perspektiv på saker och ting.

Ingen lycka första jaktnatten

när vi hade fällan mot skogsbrynet på gården, men nu har vi ändrat strategi för denna kväll. Gubben åkte iväg sent i eftermiddags och ställde iordning fällan vid andra tipset vi fått ett par mil bort. Innan ringde han och jo, de hade sett katten igen.
Så nu finns det korv och torrfoder där :)
Om inte annat kanske vi kan hjälpa en liten herrelös katt på traven som en liten bonus?

Jag försöker att inte hoppas för mycket. Natten till måndagen kändes tung igen och jag var ute rätt sent. Idag har jag jobbat till 21 och kom hem till familjen och umgicks med de. Försöker att hålla huvudet kallt i väntan och inte gå ut och ropa allt för mycket. Märker hur distraherad jag är på jobbet och så fort jag närmar mig hemmet kommer tankarna "Månne vad som hänt, vart han är, vart vi kommer hitta honom? Hur vi kommer hitta honom? Hur är det med honom?"
så det gäller verkligen att ha nerver av stål.

Imorgon är jag ledig igen så vi ska åka tillsammans och kontrollera fällan och eventuellt prova en dag till. Sen får vi byta till tips nr 3 fast nr 1 i ordningen...någonstans inom dessa punkter måste han vara. På fyra veckor så lär han ha hunnit vandra en bit.

Nåväl, nu är det min tid och dags för en massa serier. Så roligt när höstsäsongerna börjar. Desperate Housewives, Brothers & Sisters, Criminal Minds, CSI Miami, Private Practice. Har jag glömt någon?

Gör som grodan, lev på hoppet och tänk stort!

En månad sedan du försvann

och jag saknar dig så det gör ont. Igår bakade jag vinbärsmuffins och vinbärskaka.
När det var dags för middag gjorde jag en fiskgratäng, ugnsstekte fisken utan kryddor och la upp en bit på fatet till er vänner... tills jag kom på mig; Det är ju mest du som äter kokad torsk... då kom tårarna igen.
Eftersom jag är ledig idag så gick jag ut igen i natt och ropade och letade efter dig. Tände ett nytt ljus som räcker i flera dygn.
Pappa är och hämtar en kattfälla i Luleå nu och vi ska lägga lite mat i den ikväll och hoppas du hittar hit...vart du än befinner dig.
Nu har vi haft två frostnätter efter varandra och jag hoppas du inte fryser. Jag hoppas att om du har gått över två mil, att du börjar traska hemåt igen till värmen.
Alla väntar på dig. Gubben är något lugnare, nästan för lugn. Han vilar och vilar, för att sen gå ut och leta... Det är hemskt att se honom sörja. Det sliter så psykiskt den här väntan. Att inte veta vart du är, hur du mår, om du är ok eller om något hänt.
När vi har haft fällan här ett tag ska vi åka till grannbyn närmast och kolla där också och sen åker vi vidare längre bort. Vi har hittat en vildkatt som enligt grannarna inte har någon att bo hos nu. H*n går ensam ute sedan husse gick bort för en längre tid sedan. Den katten ska vi också försöka få hem, för nu när vi vet vart den är och vi vet att kylan är på väg, så känns det inte bra att bara lämna den. Grannarna matar den inte heller så den får klara sig helt själv.
Nu medan jag väntar på att få gå ut i skogen med fällan så ska jag gå ut och promenera med Gubben.

Jag ger inte upp hoppet än!

Det är inte min dag idag. Alldeles känslomässigt slut, gråter och är så sliten. Magen som jag kände var under kontroll börjar ta över helt. Från att vara så liten för ett par dagar sen känns det som att den lyfts till nya höjder och jag har kastat kläder runt om mig hela dagen för att jag inte kan ha de.
Fram med klänningar, tunikor och stora byxor... Jag är inte riktigt gjord för det här känner jag ibland. Jag fokuserar mest på tiden när Mini kommer och myser över sparkarna och rörelserna jag känner då och då, men jag uppskattar inte att växa.
Senaste veckan har jag velat göra så mycket som möjligt för jag vet att jag kommer känna mig begränsad av min egen kropp och då kör jag hellre på, så får jag vila sen. Lugnt och trygg i mig själv, med att jag faktiskt har gjort något konkret, annat än att sitta på arslet hela tiden ut.

På återseende.

Hoppet är det sista som överger människan

och jag försöker leva efter den devisen. Så länge vi inte finner något annat tecken, så finns det hopp. Igår kväll gick vi på långpromenader på olika håll. Jag gick mot skogen innan mörkret och när skymningen tog vid vad jag återigen vid kyrkogården.
Så fridfullt med alla ljus.
Något som slagit mig senaste veckan är tanken på att han inte kan vara så långt borta. Våra katter har varit lite mer rastlösa. Gubben har på livet velat ut under kvällarna och varit borta i flera timmar mot skogen.
Jag har hört en katt längre bort mot ängarna och nu har vi även börjat sätta ut mat igen, för det är någon därute som inte vågar komma fram...som jamar väldigt lågmält.
Tidigare i veckan blev jag kompis med en annan katt som går omkring här ofta, men nej, det här ÄR någon annan...min intuition säger mig att jag inte ska ge upp. Han är här någonstans.
Nu har vi frågat Kattföreningen om vi kan låna en fälla av de så vi kan rigga den på de misstänkta platserna. I natt och i morse när jag var ut låg frosten och visade sitt onda öga. Samtidigt som jag är rädd att han inte klarar sig är det något som säger mig att han kommer närmare tack vare den.
Så länge snön håller sig borta... älskade katten.

 Vart är du min älskade vän? Du saknas mig...

Första hårklippningen

fixade vi på gumman för en stund medan hon badade. Nu har jag sparat ett par lockar i en röd ask som minne.

I torsdags var gumman på 18-månaders kontrollen och fick vaccin i armen. Jag var på utbildning så pappa följde med henne. Det hade gott jättebra och hon rörde inte en min när hon fick sprutan. Plåstret var dock väldigt intressant. Inom 10-14 dagar kan vi räkna med feber och eventuellt mässlingliknande prickar. Lilla vännen. Hoppas hon klarar sig bra. Längd numera; 78,5 cm och vikt 10,7. Inte undra på att 74 arkiveras i en rasande takt. Dags att beställa större byxor.

Igår var jag på Mvc och alla värden såg helt ok ut. Mini vaknade precis och sparkade en massa när vi skulle lyssna så det blev en del skarpa dunsar. Hjärtjud på 150 och jag behöver inget extra järntillskott.

Jag tog upp oron jag känt sen vår katt försvann, att jag är ute mycket och promenerar och letar honom, men hon såg inte faran i det, att jag gör ju normalt annars bra mycket tyngre saker i vardagen; städar, lyfter och busar med gumman, springer runt i trädgården och tom glömmer bort magen ibland. Så ingen fara.

Jag kan inte låta bli att känna att jag svek min vän första veckan han var borta... vet att mannen letade honom, men jag då? Jag åkte till jobbet och tänkte på ekonomin. Men vad göra? Jag försöker ropa. Jag går runt i kvarteren. Vi åker två mil bort, cyklar runt, promenader i skogen, tänder lyktan varje kväll och tänder ett ljus av saknad och längtan. Vad mer kan vi göra?
Det finns ute annonser, efterlysningar och vi har fått telefontips. Min älskade vän. Du kom till mig när allt såg så mörkt ut och det är fortfarande min skyldighet och mitt ansvar att finna dig.

Utan tvivel är husdjuren det bästa sällskap jag kan tänka mig. Gubben fortsätter vila en massa och håller sig nära oss. Han slappnar av mer och ger sig själv tid, innan han följer med och letar igen.

Jag kommer inte ge upp, inte förrän den dagen jag finner honom!

Mitt verkliga familjeliv ersätter helt "Familjeliv"

men jag kunde inte låta bli att ta med ett minne jag sparat med mig sedan augusti 2008.

Jag är en sådan där medlem som inte tillhör denna grupp längre.
Så egentligen kanske jag inte är behörig att skriva här.
Just för att jag idag är en av dom få som är förunnade att lyckats få 4 st levande barn.

Alla barnen är för mig en underbar gåva.
Jag själv har levt i det gränslösa landet att inte kunnat få barn.
Jag har tuggat fradga av hopplöshet och frustration.
Alla sk goda råd om hur man ska bete sig för att bli gravid.
Alla plumpa sk goda råd om när var och hur man ska göra för att den lilla *firren* ska fästa ordentligt.
Att man ska slappna av, hänga upp och ner över balkongräcke, takkronoer osv för att *firrarna* inte ska simma åt fel håll. givit fan i och duscha för att dom små rackarna inte ska simma vilse osv.
Hållt dieter, haft sex på olika datum och klockslag, kännt på sekret, tagit temp, lyssnat på alla som sagt att bara man skaffar alla typer av husdjur eller en hobby så löser sig allt. Eller framförallt ADOPTERA då får man minsann egna barn. ( ironi )

Vi kan göra listan lång över alla goda råd.
Det är med sorg i hjärtat jag följt flera medlemmar i detta forum.
Men inte tycker jag synd om dessa. *häpp* hur menade jag nu??????????

Hmmmmmmmmmm visst låter det konstigt...........

Synd kan man definiera på olika sätt. Synd kan vara något som är både positivt och negativt. Så det är frågan om vad man betecknar som synd om.

Många kan tycka att det är synd om mig som har en förlossningsskadad dotter. eller för att jag genomgått livets hårda skola med övergrepp, misshandel osv.

Men synd kan också vara att man begår äktenskapsbrott.

Visst låter allt vridet. Men livet är väl ändå också vridet.?!?!

Att inte kunna få barn är det mest vridna en människa kan tvingas genomgå.!!!!!

Det som är ännu mer vridet är dom som påstår att det finns en mening till att en människa inte kan få barn. ( den är för överviktig, personen kommer ändå att dö inom snar framtid i olika ärftliga (stavning?) sjukdomar, för att personen är för "korkad" för att kunna överföra itelligenta gener åt en avkomma. Det är inte värt att en persons gener överförs till en avkomma som ändå kommer att dö ut pga bristande egenskaper av olika slag. )

Men om så någon av dessa teorier vore sanna......??????????

Vi leker med tanken,,,,, Visst vore det förskräckligt om alla pedofiler, mördare och våldtäcksmän avlade vidare sina gener till en ny generation.

Arv och miljö spelar roll.... som i så mycket annat.

Men!!!!!!!!!!!! varför ska dessa avarter, äga den möjligheten och kapaciteten till att avla en avkomma????

När det finns så otroligt många underbara, intiativrika, föredömen som älskar barn över allt på denna jord. som verkligen skulle kunna föra allas vårt framtida arv åt en positiv riktning för hela mänskligheten.
VArför ska dessa underbara människor förnekas den glädjen och gåvan att inte kunna få barn???? ( ja du får nog läsa in att jag nog kanske kan vara en liten bitterfitta. )

Inte fasiken kan det vara för att barnlösa människor är infertila (oförklarligt barnlösa och alla dess olika kategorier,) just för att de ska ta över andra omdömeslösa individers oförmåga att ta hand om sin avkomma?

Huppp nu ser jag framför mig en massivt rabalder om att det är väl en jävla tur att det finns barnlösa som vill adoptera. för att det finns så många barn som lever i fattiga länder som behöver dessa människor.

Visst är det underbart. Själv skulle jag ha gjort allt för att adoptera om jag bara haft råd. Men en adoption är inte bara till för att en person är barnlös och ska ersätta sin saknad av ett barn.

Men för många år sedan innebar en adoption en social klättring på deras sociala status stege. Det ansågs att man var en sympatisk behjärtansvärd människa som adopterade ett stackars litet barn från fattigdom och missär.

Men inte fasiken var det någon som kontrollerade att dessa barn verkligen kom till en familj som verkligen brydde sig om dessa barn.
Barnen kunde ofta växa upp med orden att de blivit adopterade för att föräldrarna gjorde sin samhällige plikt. Där var det ingen fråga om kärlek eller het önskan om att få barn... allt var en social status fråga....

Allt har en fram och baksida.... Sedan har vi frågan om donation.... Hade jag bara varit yngre så hade jag inte tvekat en sekund till att donera ägg. Jag har även lekt med tanken om att när jag äntligen lyckades bli fertil att kanske jag skulle kunna föda fram ett barn åt en annan medmänniska. Men innerst inne så skulle jag nog inte ha den förmågan att se kallt på det barn som jag burit i alla dessa månader och helt enkelt ge bort det till en annan kvinna.

Jag har missfall i min hjärta och minne. Den maktlösheten och förtvivlan jag genomlevde med min syster, samtidigt som jag väntade mitt tredje barn. Den maktlösheten och förtvivlan går inte att beskriva.

Den känslan av att vilja ge bort mitt barn i magen åt min förtvivlade barnlösa syster var kvävande. Jag hade kunnat dö för att min syster skulle kunnat få genomleva den glädjen jag fått äran att gå igenom.

Idag har mycket vatten runnit under broarna. Men nog banne mig känner jag än i dag lika dant.

Den otroliga glädjen att se och höra andra medmänniskor äntligen får förmånen att få ett barn in i sitt liv, den glädjen går inte att beskriva. Det är som en euforsisk vansinnig glädje känsla.
Jag vill bara hoppa och skutta som om jag vore en påtänd kanin som hoppar bungy jump med Duracell batterier.

I förra veckan fick jag gå igenom en hett efterlängtad glädje. En medlem på FL hörde av sig till mig och berättade att de äntligen var gravida....
Fan det är som att vinna högsta vinsten på lotto....

Dessa underbara personligheter har kämpat mycket långt och länge.
Man vågar inte ropa hej förrän de är över bäcken.
Jag känner mig som om jag vore en hysterisk mormor som ruvar på ett känsligt litet ägg.

Märk väl... dessa medlemmar har jag aldrig träffat IRL, däremot har jag följt deras kamp en lång tid. Jag har gråtit och våndats med varje ord och rad de har skrivit.
Det är som ett sår river och sliter i min själ då jag läser deras kamp till ett godtagbart svar på varför???????

Men jag tycker inte synd om dom. Varför inte? synd det är ngt som man kan stöta och blöta in i det oändliga. De är inga offer. Hmm ok offer för en förbannad jävla orättvisa kanske.

Men inga offer!!!!! för jag kan inte annat än beundra dessa människor för deras livsgnista, deras otroliga kämparglöd, förmåga att ha distans till sig själva och sin omgivning. Deras humor, förmåga att förmedla ironi på ett avundsvärt värdigt sätt.

De är mina HEROES... de är mina förebilder och jag skulle vara föbannat stolt om jag ens klarade av att gå en kilometer i deras skor.

LYCKA TILL MIRACLE CATS jag vågar knappt andas förrän allt är klart..
Du är en förebild och jag bugar mig djupt för dig och din livsgnista.

En dag i taget

varje morgon vaknar jag upp med en stor saknad efter vår katt... jag kollar telefonen, jag kollar mailen, jag går ut, runt huset flera varv, ropar och ropar. Jag får ofta med mig vår äldsta grabb. Han går oroligt bredvid och letar och gnyr också.
Det skär i hjärtat att se honom så här. Just nu ligger han och vilar sen flera timmar tillbaka. Inte ofta han kommer sig till ro. För hans skull har jag lättat lite på letandet och är inte ute lika mycket som förra veckan. Han är "bara" en katt, men jisses så han känner av stämningen och mår själv dåligt.

I förrgår natt gick jag runt med ficklampan i högsta hugg och katten bredvid mig. Han gick och nosade i buskar och kikade i små utrymmen och jag väntade in honom med jämna mellanrum. Tänk vad duktig en katt kan vara. Han är min bästa fyrbenta vän.

I måndags var jag hemma och efter ett samtal fick jag vara hemma resterande vecka, för att försöka samla mig så gott det går och hålla huvudet ovan vattenytan. Jag är lättirriterad av hormoner, tårarna kommer och går efter katten. Ibland hugger det i ljumsktrakten och jag är så trött, så vansinnigt trött. Igår hade jag en vilodag och bara var medan min gubbe tog det mesta hemma.

Ultraljudet i måndags gick bra. Allt såg helt ok ut med Mini, men jag kommer få göra ett till ultraljud i v. 32 för just nu ligger moderkakan för långt ner så den blockerar utgången helt. Därför har jag ont ibland när allt växer mer och mer. Om den inte flyttar sig uppåt så blir det planerat snitt. Visst har jag funderat mycket på planerat snitt och det blir säkert inte som förra gången, men jag är rädd att jag kommer få samma panik som vid det akuta, när jag skrek av ilningarna jag kände vid magen. Nu har jag ju mer tid att förbereda mig, men ändå...
Nytt BF 4/2 iaf och from v. 30 kommer jag få åka till Förlossningen på samtal. Några ggr själv och någon gång med min man för att prata igenom allt och enas om en bra förlossningsplan.

Jag är så oerhört tacksam över att det gick fort den här gången, men varför, varför ska jag behöva gå igenom fler ingrepp?

Stämningen här hemma känns väldigt tung emellanåt. Jag vill kunna hjälpa mer än jag kan. Jag känner maktlösheten ta det bästa av mig och blir fylld av en fruktansvärd frustration. Jag vill satsa mer på mig vid sidan av allt, men det är så svårt att alltid försöka kämpa med att hålla fokus från oss... för att klara mig. Jag vill mäkta med båda delar. Men jag inser nu sen en lång tid tillbaka att vi har nog lika lång väg tillbaka....

Dagen D

rutinultraljud imorgon. Jag hoppas så att allt ser bra ut. Magen har varit livligare idag, men ändå kommer det kännas så skönt med en liten kontroll, för att få bekräftelse och stilla fantasin som spårar iväg ibland.

Idag har vi varit ut på förmiddagspromenad men ingen lycka. Gick vidare till affären själv efter ett utbrott av oro... oro tar inte fram mina bästa sidor utan jag reagerar så starkt med ilska, frustration och hat över att jag inte har kontroll...

Efter lunchen åkte vi till grannbyn igen. Gumman plockade blåbär och tuggade i sig lite och fick så söta blåa fingrar, samtidigt som jag gick runt och lockade. Konstigt att grannarna har sett en katt lik vår där... men varje gång vi kommer dit finns ingen där.

Under tiden middagen lagades till tog jag en lång och välbehövlig varm dusch, för att gå ner i varv, få värme och ta ner stressen ett par nivåer. Efter det kändes det lite bättre. Vi busade runt lite efter maten, sen dags för bad, kvällsmat och lite tecknat. Nu sover gumman inför dagen imorgon. Hela familjen åker iväg tillsammans med farmor som barnvakt under tiden vi träffar läkaren.
Sen jobbar jag kväll samtidigt som jag tror att jag kommer ha svårt att skifta fokus.

Jag har varit hemma under veckan och känt mig så under isen, men jag måste ta mig iväg imorgon. Under veckan blir det utbildning och sen teamträff med jobbet, så jag kommer ha fullt upp. Dagtid ett ar veckor framöver så jag hinner leta Bönan under kvällarna när huset är tyst.

Men ändå... imorgon är det två veckor sen han försvann. Ikväll såg jag en hankatt här i krokarna igen... om min vän blivit bortjagad, så hur långt egentligen? Är det inom en radie på 400-500 m eller har han avvikit och är i grannbyn enligt tipset?

Kommer vi någonsin få se honom igen?

Första "riktiga" sparken

kände jag för en stund när jag satt i soffan med täcket över mig och ljus tända å bordet. För första gången idag efter en massa promenader och avslut med biltur ikväll efter min kära Böna...
Det började som små volter runt om och sen kickade det till värre :) Jag som oroat mig över att jag knappt känt något nu så här innan rutinultraljudet på måndag. Tänk en till bebis. Vem kunde tro det tidigare? Inte jag. Absolut inte jag!
Vågen håller sig på sin kant också nu med all motion och väldigt lite fusk. +2 kg YES!

Senaste veckan har kantats av nattvak, samtal med grannar. Rykten som visade sig inte röra vår katt i början av veckan utan en mer långhårig katt, till fortsatta promenader, bilturer till grannbyn en gång om dagen. Nu senast ikväll innan gryning tillsammans med tösen och en massa torrfoder som vi skramlade runt med.

Ingen Böna. Ingen Böna någonstans. En massa råttor som pep överallt i långgräset. Ett högt prassel i långgräset bland ladorna, ett hopp som höjdes till skyarna, för att sen falla helt platt... Ingen Böna...

Nu ska jag försöka stänga locket på datorn, gå ut en sista gång för i natt i dimman... och sen försöka ta mig upp i morgon. Usch. Hormoner, stress över katten och en massa oro i kroppen.

Jag har helt glömt bort att berätta om gummans framsteg senaste veckan. Idag tog hon sig upp i soffan helt själv :) Och förra helgen flyttade hon in i sitt eget rum och sover numera i sin växasäng. Hon börjar bli riktigt stor nu och man ser på henne att för varje steg hon tar i utveckling, varje liten sak hon lär sig, så ser hon så stolt ut.

Älskade familjen...

Vecka 20

snart halvtid när denna vecka är slut. Det har varit lite av en spökperiod nu senaste tiden så jag är glad för varje rörelse jag känt på kvällstid. Är jag igång på dagarna får jag en massa sammandragningar på kvällstid och snuvig...ja det är jag igen så där får jag igen för allt som är på gång nu i mitt liv.

Måndagen den 30:e försvann vår kära Bönan från oss och ingen har sett till honom sen dess. Igår fick vi ett tips om att någon har sett en överkörd röd katt vid en landsväg en längre bit från oss, en halvtimme innan jag skulle till arbetet... Jag grät som ett barn, min man åkte iväg direkt och jag stannade hemma med gumman och försökte hålla masken för hennes skull då jag såg oron i hennes ögon. Om vi hittar honom, om han inte är med oss längre, så vill vi inte att hon ska behöva se honom. Vår andra gubbe måste få se honom. Vi måste få se honom för att få ett avslut. Gubben är så orolig. Han vankar av och an och är så rastlös. Tycker så synd om honom.

Idag har jag också varit hemma då jag kände mig totalt förstörd när jag vaknade imorse efter fem timmars sömn... efter en natts vakande, ropande, skrikande och gråtande återigen... ögonen var svullna, rösten svag och min man sa att jag skulle vila... men jag kunde inte. Hoppas på det ikväll.
Senaste dagarna har bestått av en grym ångest, hjärtskärande gråt, självanklagelser, rop efter vår katt och skrik av vånda "Inte Bönan, inte min Böna. Inte han som kom till oss när allt var som tuffast, när allt kändes så hopplöst"
Jag vågar knappt hoppas längre men ändå är jag ute varje kväll. Promenerar, cyklar och jagar runt...gråtande och hulkandes. Jag sa redan i förra veckan att jag orkar inte med mer. Jag orkar inte med att förlora honom.

Tack till er alla som visar ert stöd, som tänker på oss och vårt fyrbenta barn. Jag tror ingen som inte värderar husdjur så högt som vi gör, förstår den sorg vi går igenom nu, hur tungt det är att leva i ovisshet och pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag får skriva mer om vardagen senare. Nu ska jag fortsätta styra fokus mer mot tv:n, försöka koppla från en stund, för jag vet att snart... kommer jag ändå gå ut i mörkret igen.

I förrgår tände jag ett ljus för vår vän i skogsbrynet och innan det slocknade så tände jag ett nytt. Säkert kommer jag fortsätta så ett tag. Så... med det, så ska jag försöka hålla ångesten ifrån mig under dagen och återgå till arbetet imorgon.