lyckats med det, när jag återigen satt med mitt resonerande kring allt mellan himmel och jord igår kväll och ja, jag måste säga att jag blev stolt :).
Hur många gånger har jag inte gått igenom hela händelseförloppet, gång på gång på gång....på gång?
Allt för många gånger. På tok för många gånger och jag är ledsen för det.
Thea blev som bekant 7 månader igår och senaste veckan har jag funderat. Jag vet varför jag är extra känslig, varför jag är orolig över en så liten sak som tex förkylningar, att besöka jobbet, att ta vara på nuet och går mer eller mindre ganska ofta i krisberedskap....för den långa väntan som var....
Men någonstans med tiden nu så accepterar jag det som har hänt, jag förstår varför det har hänt och jag tar vara på tiden mer och mer.
Som vilken kris som helst så går man nog igenom samma steg; chock, förnekelse, ilska, sorg, tillbaka till ilska, ilska igen och ännu mer ilska och frustration....tillbaka till sorg och tårar och sen äntligen, kunna ta det mer lugnt och andas ut.
Klart som tusan är att jag är förändrad, men vadå, allt förändrar en, både på gott och ont. Det går aldrig att säga att man är en och samma person för resten av livet. Det går bara inte, för saker händer, oavsett om vi vill det eller inte. De händer! Att då försöka sträva efter att "vara som förr", då blir det väldigt jobbigt, för att inte säga att det är helt vansinnigt.
Här och nu kan jag sätta stopp. Jag hade kunnat prata om allt förr, men jag gjorde det inte. Jag gjorde det inte för att jag förnekade allt för mig själv. Jag trivdes med det som var, hemma och på jobbet, men jag drog mig undan annat. Jag drog mig undan när jag började inse hur svårt det var...ensam är inte alltid stark, det vet jag nu.
Nu vill jag försöka få tillbaka det, det är mitt mål, att ta vara på vännerna jag har, de riktiga vännerna som jag vet att finns där ute :). Bara jag tar steget, så finns de där.
Jag ber om ursäkt både till mig själv och er, att jag höll allt för mig själv. Jag hade behövt stödet tidigare, men någonstans inom mig kunde jag aldrig tro att det för många så självklara, skulle bli så STORT, så jobbigt och så slitsamt, att nå fram till. Men nu, väl framme sen en tid tillbaka, kan jag blicka bakåt och skaka lite mer på axlarna och känna "Men vi hade det ju bra, tillsammans. Vi två, ok sex. Små katterna, blir alldeles varm.
Första året var det mycket, sen gick jag in i förnekelsen och tittade ut flera år senare, julafton för tre år sen och jag är ändå glad, att vi faktiskt har haft varandra hela vägen, inte tagit varandra förgivet, inte pressat varandra och inte på något sätt haft det dåligt tillsammans, utan vi har hela tiden strävat efter att vi ska ha det så bra som möjligt. Vi delar så mycket tillsammans och ser jag bortom alla tuffa tider, så kan jag inte önska mig mer. Jag har familjen, en bra mycket större familj, än jag trodde från början, mina vänner.....och jag är tacksam.....
så oerhört tacksam :)
Alla erfarenheter bär man med sig, man färgas av de, man förändras och man utvecklas.
Skrivandet tror jag hjälper både mig själv och andra, till att förstå, få insikt och kanske även hjälp att se saker lite klarare, lite ljusare och med mer tillförsikt.
När Rosa Bandet-galan var på tv igår, kom jag att tänka på min gamla klasskamrat....hon fick bröstcancer när hon var 22....Hon gick genom fem (5 !!) år av behandlingar och hon kämpade med sån levnadsglöd.....men hon var så trött sista tiden. Hon älskade barn, hon såg så glad ut på bilderna hon hade på henne tillsammans med sin systers barn....hon hade velat ha barn, men hon fick inte....tack vare alla mediciner och sjukdomen.....och sen fanns inte tiden :(.
Ibland behöver man lite perspektiv på saker och ting, för att faktiskt se det man har. Inte för att man på något sätt ska förringa det man känner. Allt har sin tid och vart och ens problem och sorger, är just ens egna sanning, det man lever i och det som gör ont. Man ska tillåta sig själv att känna det man känner, men ibland är det bra med lite distans....
Tack!
