Jag är en sådan där medlem som inte tillhör denna grupp längre.
Så egentligen kanske jag inte är behörig att skriva här.
Just för att jag idag är en av dom få som är förunnade att lyckats få 4 st levande barn.
Alla barnen är för mig en underbar gåva.
Jag själv har levt i det gränslösa landet att inte kunnat få barn.
Jag har tuggat fradga av hopplöshet och frustration.
Alla sk goda råd om hur man ska bete sig för att bli gravid.
Alla plumpa sk goda råd om när var och hur man ska göra för att den lilla *firren* ska fästa ordentligt.
Att man ska slappna av, hänga upp och ner över balkongräcke, takkronoer osv för att *firrarna* inte ska simma åt fel håll. givit fan i och duscha för att dom små rackarna inte ska simma vilse osv.
Hållt dieter, haft sex på olika datum och klockslag, kännt på sekret, tagit temp, lyssnat på alla som sagt att bara man skaffar alla typer av husdjur eller en hobby så löser sig allt. Eller framförallt ADOPTERA då får man minsann egna barn. ( ironi )
Vi kan göra listan lång över alla goda råd.
Det är med sorg i hjärtat jag följt flera medlemmar i detta forum.
Men inte tycker jag synd om dessa. *häpp* hur menade jag nu??????????
Hmmmmmmmmmm visst låter det konstigt...........
Synd kan man definiera på olika sätt. Synd kan vara något som är både positivt och negativt. Så det är frågan om vad man betecknar som synd om.
Många kan tycka att det är synd om mig som har en förlossningsskadad dotter. eller för att jag genomgått livets hårda skola med övergrepp, misshandel osv.
Men synd kan också vara att man begår äktenskapsbrott.
Visst låter allt vridet. Men livet är väl ändå också vridet.?!?!
Att inte kunna få barn är det mest vridna en människa kan tvingas genomgå.!!!!!
Det som är ännu mer vridet är dom som påstår att det finns en mening till att en människa inte kan få barn. ( den är för överviktig, personen kommer ändå att dö inom snar framtid i olika ärftliga (stavning?) sjukdomar, för att personen är för "korkad" för att kunna överföra itelligenta gener åt en avkomma. Det är inte värt att en persons gener överförs till en avkomma som ändå kommer att dö ut pga bristande egenskaper av olika slag. )
Men om så någon av dessa teorier vore sanna......??????????
Vi leker med tanken,,,,, Visst vore det förskräckligt om alla pedofiler, mördare och våldtäcksmän avlade vidare sina gener till en ny generation.
Arv och miljö spelar roll.... som i så mycket annat.
Men!!!!!!!!!!!! varför ska dessa avarter, äga den möjligheten och kapaciteten till att avla en avkomma????
När det finns så otroligt många underbara, intiativrika, föredömen som älskar barn över allt på denna jord. som verkligen skulle kunna föra allas vårt framtida arv åt en positiv riktning för hela mänskligheten.
VArför ska dessa underbara människor förnekas den glädjen och gåvan att inte kunna få barn???? ( ja du får nog läsa in att jag nog kanske kan vara en liten bitterfitta. )
Inte fasiken kan det vara för att barnlösa människor är infertila (oförklarligt barnlösa och alla dess olika kategorier,) just för att de ska ta över andra omdömeslösa individers oförmåga att ta hand om sin avkomma?
Huppp nu ser jag framför mig en massivt rabalder om att det är väl en jävla tur att det finns barnlösa som vill adoptera. för att det finns så många barn som lever i fattiga länder som behöver dessa människor.
Visst är det underbart. Själv skulle jag ha gjort allt för att adoptera om jag bara haft råd. Men en adoption är inte bara till för att en person är barnlös och ska ersätta sin saknad av ett barn.
Men för många år sedan innebar en adoption en social klättring på deras sociala status stege. Det ansågs att man var en sympatisk behjärtansvärd människa som adopterade ett stackars litet barn från fattigdom och missär.
Men inte fasiken var det någon som kontrollerade att dessa barn verkligen kom till en familj som verkligen brydde sig om dessa barn.
Barnen kunde ofta växa upp med orden att de blivit adopterade för att föräldrarna gjorde sin samhällige plikt. Där var det ingen fråga om kärlek eller het önskan om att få barn... allt var en social status fråga....
Allt har en fram och baksida.... Sedan har vi frågan om donation.... Hade jag bara varit yngre så hade jag inte tvekat en sekund till att donera ägg. Jag har även lekt med tanken om att när jag äntligen lyckades bli fertil att kanske jag skulle kunna föda fram ett barn åt en annan medmänniska. Men innerst inne så skulle jag nog inte ha den förmågan att se kallt på det barn som jag burit i alla dessa månader och helt enkelt ge bort det till en annan kvinna.
Jag har missfall i min hjärta och minne. Den maktlösheten och förtvivlan jag genomlevde med min syster, samtidigt som jag väntade mitt tredje barn. Den maktlösheten och förtvivlan går inte att beskriva.
Den känslan av att vilja ge bort mitt barn i magen åt min förtvivlade barnlösa syster var kvävande. Jag hade kunnat dö för att min syster skulle kunnat få genomleva den glädjen jag fått äran att gå igenom.
Idag har mycket vatten runnit under broarna. Men nog banne mig känner jag än i dag lika dant.
Den otroliga glädjen att se och höra andra medmänniskor äntligen får förmånen att få ett barn in i sitt liv, den glädjen går inte att beskriva. Det är som en euforsisk vansinnig glädje känsla.
Jag vill bara hoppa och skutta som om jag vore en påtänd kanin som hoppar bungy jump med Duracell batterier.
I förra veckan fick jag gå igenom en hett efterlängtad glädje. En medlem på FL hörde av sig till mig och berättade att de äntligen var gravida....
Fan det är som att vinna högsta vinsten på lotto....
Dessa underbara personligheter har kämpat mycket långt och länge.
Man vågar inte ropa hej förrän de är över bäcken.
Jag känner mig som om jag vore en hysterisk mormor som ruvar på ett känsligt litet ägg.
Märk väl... dessa medlemmar har jag aldrig träffat IRL, däremot har jag följt deras kamp en lång tid. Jag har gråtit och våndats med varje ord och rad de har skrivit.
Det är som ett sår river och sliter i min själ då jag läser deras kamp till ett godtagbart svar på varför???????
Men jag tycker inte synd om dom. Varför inte? synd det är ngt som man kan stöta och blöta in i det oändliga. De är inga offer. Hmm ok offer för en förbannad jävla orättvisa kanske.
Men inga offer!!!!! för jag kan inte annat än beundra dessa människor för deras livsgnista, deras otroliga kämparglöd, förmåga att ha distans till sig själva och sin omgivning. Deras humor, förmåga att förmedla ironi på ett avundsvärt värdigt sätt.
De är mina HEROES... de är mina förebilder och jag skulle vara föbannat stolt om jag ens klarade av att gå en kilometer i deras skor.
LYCKA TILL MIRACLE CATS jag vågar knappt andas förrän allt är klart..
Du är en förebild och jag bugar mig djupt för dig och din livsgnista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar