Happy new year 2012

If it didn’t Bring you Joy, Just Leave it Behind.
Let’s Ring in the New Year With Good Things in Mind.
Let Every Bad Memory Go That Brought Heartache and Pain.
And let’s Turn a New Leaf With the Smell of New Rain.
Let’s Forget Past Mistakes Making Amends for This Year.
Sending You These Greetings To Bring you Hope and Cheer 

Happy New Year! And may all your dreams come true!

Alla helgons dag

och ängellyktan lyste hela dagen vid Trixies buske. Lyktan på bron tändes igen för att påminna om Bönan och saknaden till honom. Hela dagen mindes jag Trixie mer än vanligt. Jag saknar så hennes livliga och kattungeliknande sätt.

Varje ledig lucka jag hade den senaste tiden kom hon och ropade efter mig och hoppade upp i famnen. Tänk, samma vecka som jag hade samvetskval igen och lovade förändring så lämnade hon mig...

 För drygt en vecka sedan fick vi tips om Bönan igen, men trots otaliga promenader har vi inte funnit någon lik honom...Kvinnan som säger sig ha sett honom, har fått honom så pass nära som in i hallen men när hon tänkt stänga dörren blir han nervös och springer. Ibland har han sett välvårdad och nyborstad i pälsen så undrar om det är han och undrar om han har varit inne hos någon, vandrat mellan byarna.

 Idag är det 2 månader sedan Mollys Mini föddes. Ska väga honom idag. I tisdags vägde han 800g och han äter med god aptit och är rumsren efter en veckas spring med honom då han råkade missa mål. Han och Tyra kommer jättebra överrens. Tyra förresten, jag kan inte låta bli att tro att hon saknar Trixie och kanske mer sällskap trots ungen och Molly.
Gubben fortsätter att gå sin egen väg och spenderar sin tid på övervåningen eller med oss när vi är ensamma. Hoppas för hans skull att vi finner Bönan, för han kommer inte överrens med vem som helst.

Om ett par dagar är Lill nio månader. Tiden går så fort. Senaste veckorna härmas hon mer och mer och hon älskar att prova stå och gå medan vi håller hennes händer.
Hon har även börjat vissla och spexar runt med oss och är mer och mer med sin syster i lek. Jätteroligt att se. Syskonkärleken blomstrar ibland och T retas genom att låtsas att syster ska få en leksak tex för att sedan dra undan den och det slutar i gråt och tandagnisslan från lillasyster. T märker även att Lill är i en utvecklingsfas sen en tid och tycker att "Lill gå och sova sängen" "Lyfta Lill pappa" osv. Hon vill ha mamma för sig själv goa, älskade. Det är inte lätt. Det är ju trots allt 23 månader mellan de så T är ju stor, fast ändå liten. Vi försöker dela på tiden och se till att jag och T har vår tid tillsammans. Hon är ju vårt första lilla mirakel.
Senaste veckan har hon somnat mycket hos mamma och sen har jag burit henne till sängen till hennes gosedjur.

Älskade barn. Tankarna följer med om kanske ett till, kanske en till chans... men vi avvaktar en tid och följer med utvecklingen som är just nu i familjen.

Ja, de små blir stora...

...inser nu att bebistiden verkligen går fort. Lill äter ofta middag med oss andra och kvällsgröt till middag. Innan badet provade hon att gå ett par steg medan jag höll i småhänderna. 8 mån på tisdag. Vägde minikatten igår 4 v och 2 dgr=475 g. Dags att komma på en plan ikväll hur de ska samsas alla små. Nu är det dags för Lill´s vila känns det som. Hon nickar snart till i famnen. Sen ska jag försöka ha lite lugnare aktiviteter med Thea. Oftast vägrar hon vila middag fast hon är trött så vi tar dagarna som de kommer. Inte lätt att vara i gränslandet mellan liten och stor. Egen viktnotering; 73kg. Mål: 65kg. Inget småätande. Daglig promenad. Så fick jag med det också. Önskar alla en riktigt trevlig helg.

Har inte skrivit Förlossningsberättelse än...

men... Jag har akutsnittats två ggr nu och kommer ringa min förra kontakt via spec.mödravården för att gå igenom förlossningen och hur de kunde bedöma allt så otroligt fel.

Efter förra förlossningen bad en bm mig lägga veto om planerat snitt. Jag gick på bäckenmätning och hade "gränsvärden" på bäckenet. Vid varje tillväxtul och varje läkarundersökning "Det ser bra ut"

Jag gick hemma över ett dygn med ganska regelbundna värkar, 10 min mellanrum då förra fl blev en igångsättning då vattnet gick för tidigt hemma. Jag envisades alltså denna gång att ta så lång tid som möjligt hemma då inte vattnet gått för att slippa igångsättning då risken för snitt kan öka.

Väl på förlossningen fortsatte värkarna som de gjort hela tiden hemma. Efter 1½ timme kommer läkaren och undersöker, går tillbaka till mina journaler och säger "Det här kommer aldrig gå. Barnet måste snittas och det med en gång. Vi har en ledig lucka nu i operation".
Jag började storgråta av chocken, inte just av snittet i sig för jag visste att det fanns snittberedskap. Vi pratade en liten stund innan förberedelserna och jag fortsatte gråta. Jag bannade vården, bannade varenda läkare jag kommit i kontakt med som gett mig "garantier" så gott som garantier att jag inte ska behöva snittas utan kan försöka.
Inte en enda läkare som gjort ultraljud eller undersökningar har sagt som läkaren konstaterade inom 15 min på förlossningen "Du har inte tillräckliga mått. .Dina mått ligger på den undre skalan!" Jag filar i dagsläget på ett brev till Socialstyrelsen...det får inte gå till så här inom kvinnovården. Man kan aldrig få garantier, men man försöker lita på personalen och ändå går det så fel...

Jag har ju "bara" ärret på magen men de känslomässiga ärren är lite stora än i dagsläget. Psyket tar sitt då vi även genomlidit år av barnlöshet och så slutar förlossningarna med tumultartade känslor. Med första barnet tog vaginala försöket över 30 timmar och vi fick spendera en vecka på Neo då jag fick en infektion. Inte roligt.

Trots det funderar vi på ett tredje barn hör och häpna, men det kommer ta tid, för jag hann få lite panik inför planeringen av andra. Det plus att jag vaggades in i någon form av falsk trygghet känns...med tredje barnet blir det planerat snitt för nu får jag inte föda vaginalt. Konstigt?
Frågor som "Ska jag ta en till revansch?" kommer upp. Tredje snittet kanske blir mitt sista för många har ju en gräns på tre....men först behandla detta och annat som pågår i mitt liv. Tackar mina barn som håller mig uppe, min familj, mina vänner och mina duniga små pälsbollar.

Hon hade cancer

alldeles vid ryggraden, intill hjärtat...hela veckan efter att hon lämnade oss var jag ledsen och arg och halva (ok hela) världen...gick som i ett töcken och bara funderade. Vi åkte med henne till Gammelstan för kremering och val av urna under torsdagen och vi fick en lock av hennes päls i en liten plastpåse. Vad jag grät och fortsatte gråta. Tror jag grät av och till i flera dygn innan jag lugnade ner mig. Måndagen veckan därpå fick vi provsvaren och allt hade gått så fort. Det fanns inget vi hade kunnat göra...cancern var för aggressiv. Jag är glad att hon fick vara hemma i lugn och ro, men samtidigt...som hon led sista dygnen. Hon visade inte att hon hade ont men hon var så stel, så liten och sårbar. Det enda vi kunde göra i väntan var att se till att hon hade det så bra som möjligt. Säkert sitter någon och tänker att vi hade visst kunnat göra något, men nej...alternativet, att själv vara den som släcker en livslång väns sista låga...den finns inte hos mig. Fortfarande känns det tomt men lättare att uthärda. Det är lättare att acceptera att hon är borta. Inte som Bönan som vi fortfarande inte har fått något svar om. Tänk. Trixie lämnade oss drygt en vecka innan årsdagen av Bönans försvinnande...inte lite galet men jag funderade och har både tvivlat och ifrågasatt naturlagarna. Tänk om katterna försvunnit från oss så nyligen för att vi gick vidare och fick barn? Jag vet att det är en galen tanke, men jag kan inte låta bli. Vi söker fortfarande svar. En glad nyhet i allt som händer är att vår äldsta katt Molly fick en kattpojke 6/9. En levande iaf. De tre övriga har vi ordnat begravning för. Vi ska givetvis behålla honom och han växer och frodas. Vintern knackar snart på och vi har haft två frostnätter...tankar på att vara stödhem åt Kattföreningen i Norr finns, men vi har lite praktiskt att stå i först. Just nu får vi springa och öppna, stänga dörrar mellan vårt sovrum och övriga huset. Molly är ensam med Mini. Tyra, vår halvårs katt springer gärna dit och kramas. Problemet är bara det att så länge som Mini verkligen är Mini så verkar Tyra tro att han är en råtta som går alldeles utmärkt att leka med. Så, innan vi kan ta fler katter, måste vi som sagt ordna lite hemma. Får skriva mer någon annan dag. Jag lovade att ändra bloggen och jag kommer bara fylla i lite luckor om våra små barn, för minnets skull och för andra som kan finna det intressant. Annars...det mesta handlar om katter och livet ;)

Trixies sista dygn

Hejsan! Vår katt lämnade oss i hemmet 22/8 under kvällen. Hon visade tecken på att vara stel i benen 17/8 och hade svårt att ta sig upp på varmvattenberedaren där hon ofta brukar ligga. Hennes allmäntillstånd var bra. Hon hade god aptit och drack regelbundet. Hon har alltid varit liten och nätt, något magrare senaste månaderna.

19/8 var hon lite stel igen men åt både torrfoder och burkmat och sprang till maten. 20/8 var hon så stel så hon hade svårt att gå. Under kvällen samma dag låg hon mest, men hon åt och drack. 21/8 låg hon mest. Var på toa ett par gånger, åt lite under dagen. Natten till den 22/8 blödde hon lite ur munnen och tänkte komma upp till mig i soffan och lyckades.
Dock var jag rädd att göra henne illa eller att vår 6 månaders hona skulle bråka med henne som hon gjort senaste veckorna så vi bar henne till en filt vid elementet. På morgonen var hon uppe på övervåningen. Min man sa att hon åt lite och la sig sen i en koja.

Vid lunchtid kom hon ner och letade plats i min garderob. Hon hoppade sen upp i vår säng en stund. Hon drack lite och la sig vid 18-tiden på golvet vid min mans sida av sängen. Sen under sängen utan att ha ätit eller druckit. Hon drack ingenting när jag var inne till henne med jämna mellanrum.
Hon slutade blöda under dagen.

21.00 suckade hon högt och låg fortfarande stilla och stirrade ut i ingenstans. Jag tänkte hämta lite mat och försöka få i henne men när jag kom tillbaka var hon död.

Vi ringde veterinären igen en stund efteråt som misstänker cancer nu så här i efterhand då hon magrade rejält sista dygnen, blödde lite ur munnen och inte kunde gå. Direkt efter att hon gått bort var tandköttet och tassarna alldeles bleka.

Vi fick en tid hos veterinären 24/8 och gick alltså hemma och hade telefonkontakt med jourveterinären som givetvis sa först att det är svårt via telefon. När vi ringde igen och sa att hon blödde så gick det ändå inte att få tid. De hade veterinärbrist. Vad tror ni hände? Anemi och cancer på något inre organ eller ryggmärgen då hon inte hade någon knöl som kändes? Hon var 12 år och har alltid varit väldigt social, nätt och kontaktsökande. Måhända att hon var mer kontaktsökande senaste veckan och var mån om att ofta ligga nära.

Hade hennes liv gått att rädda om hon hade fått komma in akut eller vad tror ni? Var det bara att vänta ut allt? Tacksam för svar och hjärtligt tack för hjälpen på förhand. Jag har varit alldeles utom mig senaste dygnen och kommer åka för kremering i morgon bitti men jag saknar fortfarande svar. Veterinären ska få titta på henne då vi haft henne i kylrum. Men himmel vad jag önskar att vi hade kunnat göra mer.

6 månader

har nu gått sedan Lill föddes... jag var lite så smått nostalgisk när klockan passerade 00.28 11/8. Lilla vännen vaknade kring 9, en stund efter att jag vaknat och vi hade en mysig dag tillsammans. Så mycket närhet så det var inte ens roligt att prova en ny gröt...så det blev snabblunch och sen sitta med henne i famnen.

Fullständig lycka. Jag mår alltid bra av att vara nära mina barn. Vi har våra bekymmer men allt bleknar när jag är i nuet med de.

Under dagen mitt i allt sittande har jag kommit på att jag nog förutom min roll som kontaktombud (vilken jag i skrivande stund läser in mig på mer) så är jag nog ändå mer intresserad av politik än vad jag trott förr...jag har även sett till att ta mer tid för mig och mitt skrivande och jag har uppe fler sidor på diverse kurser som jag ämnar skicka intresseanmälan på.

Mycket har hänt och jag har noterat en del vid sidan av bloggen. En bild säger mer än 1000 ord sägs det och mycket är förevigat på det sättet.

Nu ska jag nattsudda lite grann innan det är dags för en ny dag. Jag ska ta med mig några ord på vägen. Jag fick idag höra att jag var en vettig typ moderat med sunda värderingar :) Det betyder mycket.

Efter denna dag önskar jag att nå fram till mina nya mål och hjälper jag en nära på vägen skulle det betyda oerhört mycket. Som jag beskrev dagen tidigare. Den har varit omtumlande men sammanfattningsvis väldigt bra. Jag och Lill avslutade kvällen med en fotostund i soffan och sedan somnade hon tryggt.

Cysta...?

Efter en del nattsuddande och vaknade med Lill sitter jag här före tuppen och tittar på Rachael Ray och Rocko Espisito. Suverän kock! Jag har varit en riktig morgonlärka senaste tiden och pysslat på innan huset vaknar.

 Om jag lägger mig ner i soffan måste jag ändå upp snart igen så jag inte missar telefontiden till KK då jag senaste cyklerna har misstänkt att jag börjar få problem med cystor igen... jag har känt mig svullen, haft värk kring ena ljumsken och fick även en blödning i natt. Mensen har inte visat att den vill tillbaka direkt heller. För ett par veckor sedan hade jag en liten blödningen igen och kände mig svullen....kan man reklamera systemet?
Med tanke på titthålsoperation våren -08 då jag hade en 11 cm cysta så vill jag kunna fånga upp problemet tidigare, kanske få p-piller en period för att lugna min hyperaktiva äggstock till när och om nästa gång den används? Men två små...who could have guessed?

Vid lunch ska vi åka till mina föräldrar igen och denna gång tar vi med picknickkorg och mat och beger oss för att bada. Hoppas solen stannar här!

Länge sen sist

och nu sitter jag här med Hallonmuffins och kaffe, medan åskan går runt oss utanför fönstret. Senaste veckorna har kantats av lite sömnbrist och en härlig sommarvärme med över 30 grader i solen och nästan 30 inne, så nu är regnet mer än välkommet så kanske jordgubbarna växer. 3:e var vi på kalas hos farfar och farmor och det blev en massa jordgubbstårta, prat och bus ute. Jag fick uppmaningen att ringa min käre far och han var lite upprörd och med all rätt. Jag har inte pratat med honom som vi brukar göra...men jag är säker på att lösningen är närmare än jag tror. Det finns liksom bara två alternativ. Jag ringde efter förstärkning dagen innan kalaset och jag hoppas att det är ett steg i rätt riktning. Ingen oro...det är inte mig personligen det drabbar...eller ja, indirekt, men jag har ett val. Dagen innan började Lill hoppa i stolen när hon sitter. Det ser så roligt ut. Pratandet har förändrats senaste tiden och hon räcker ut tungan och försöker forma olika ljud. Efter kalaset började gumman prata mer "Min min min". När Lill tänkt låna nallen tex "T´s nalle!" som att hon är rädd att Lill ska ta den ifrån henne. Vilket drar mig till minnes att veckan innan midsommar när vi grillade hos grannarna så hade vi samma dilemma vid nattningen. Syster skulle låna ett hörn av täcket och T drog till sig det och sa T´s täcke" Lilla vännen. Syskonkärlek när den är som bäst. I onsdags var vi och hjälpte till att städa i farmor och farfars hus. Klippte gräs och fick en liten fontän och några porslinskatter och tidigare i veckan fick vi ta hem en hammock och den blev populär, både från vår och katternas sida. Skönt att sitta och gunga i skuggan när man vilar från solen. Nu ska vi snart få en liten stuga på gården också och vi tror nu att vi har hittat rätt plats så det är bara att förbereda. Jag älskar vår trädgård och hade tiden funnits hade jag bosatt mig där. Ibland går jag ut dit på nätterna när det är svalare och pysslar på lite, men senaste veckorna har jag somnat tillsammans med Lill. Tror hon går igenom en utvecklingsfas. Det plus värmen gör det lite jobbigt för henne. Nä nu ska jag ta en kopp till och försöka stå mig ett tag på fyra timmars sömn. När den ena är uppe länge, vaknar den andra tidigt :)

Längtan till söder...

bara packa ihop och åka...börja om på nytt, ställa av huset som sommarboende, vårt 160 kvm stora fritidshus. Tänk stränderna kring Skåne, resa över till Danmark, Tyskland, en kort flygresa till Medelhavet, en timmes resa till London. Gott. Det som ständigt gör att jag stannar mina funderingar är släkten och vännerna här uppe, men vi är ju alla ändå spridda runt hela Sveriges avlånga land och iom att vi har provat luffa runt med bil längs hela östkusten så får vi väl luffa lite till. Flyg går alldeles utomordentligt och tåg finns det gott om. Det senaste alternativet, inte så lockande. Bland de längsta turerna från norr till söder, ca 13 timmar. Vi åkte 11,5 från Stockholm. Liggvagn rekommenderas starkt. Imorse var jag uppe redan vid 6.00 och kände att jag hade lite att stå i och jag fann lite möjligheter till extrajobb, skriva, springvik etc så ansökningarna flög iväg. Sommaren får ha sin gilla gång, för det är till hösten allt ska klaffa! Nu ska jag se om lillan vill sova och sen gå ut med näsan i rabatterna och få lite utlopp. Innan 15 är det dags för Bachelorette, finalen! Nyfikna jag har dock redan googlat fram vinnaren och tjuvkikat på lite bilder. Jag i ett nötskal! Lite trötter och mulen dag. Länge sen sist jag väcktes konstant av en dunig fyrbent vän. Hela natten bus...finns inget bättre än katter.

10 månader

och jag är fortfarande utan svar...fast jag vet att det finns nära mig. Du är fortfarande så saknad. Kvällen innan midsommar kom en ny vän till oss. En honkatt som nu är 4 månader...hon varken ersätter dig eller hjälper mot saknaden, men hon var en själ i nöd och efter tre dagar hemma hos oss så har hon funnit sig tillrätta. Gubben kommer nog sörja dig så länge jag sörjer dig och jag tror aldrig att vi kommer glömma...den betydelse du hade för oss, för mig - helt ofattbart. Igår somnade jag halvsittandes i soffan och idag har jag haft svårt att gå för värken strålar ner till skinkorna...så fort jag suttit en stund blir jag stel och går försiktigt böjd framåt. Jag kan inte sova för jag vet inte hur jag ska ligga och inga värktabletter mer än Panodil blir det. Idag fick vi besök av farmor och farfar. Vi har riktig högsommarvärme hos oss igen och vi var ute i stort sett hela dagen. T badade i poolen, vi fikade och surrade. L sov flera timmar efter en aktiv förmiddag. Igår åt vi jordgubbar med vaniljglass, samma som dagen innan. Det känns verkligen att det är sommar. Så härligt! "Bästa mamma" "Bästa T" är lite bus jag och T pysslar med senaste tiden, förutom allt annat snurrigt. Lära sig nya ord och nu är vi mer och mer inne på färger och former och räknar det mesta. L har börjat få snurr på dygnsrytmen igen senaste veckan och vi får gå undan mer för att hon ska komma till ro, men så är det med full rulle och nyfiken bebis. Under helgen hittade hon en ny favoritsysselsättning; hoppa i barnstolen. Vickar och studsar på rumpan och är värre road. Jag faller tillbaka lite i gamla mönster och har svårt att finna rätta balansen men jag vet att jag har den men det gäller att påminna sig själv när det kör ihop sig. Älskade barn. För min framtida bok ska jag fylla i lite mer luckor imorgon. Nu är det bara dags att få igång den gamla datorn som samlar damm på övervåningen för där har jag en massa minnesanteckningar, sen ska jag begära journaler från landstinget och med det, papper och penna, min laptop, tålamod, fantasi, skrivkurserna, forskning när tid ges och med min erfarenhet, så kommer det bli en bok. Vidare har jag bestämt mig för att söka mig vidare på annat håll och jag håller ögonen öppna jämnt. Jag har fått höra förr att jag ska nog jobba mer materiellt och då går tankarna tillbaka till administrativt. En väninna läser snart till administratör och jag funderar på att hoppa på samma. En kortare utbildning, alldeles lagom för en rastlös själ. Utöver det i kvällsfunderingarna.... vi har utrymme för fler här hemma. Bönan, du är så hemskt välkommen tillbaka och svaren min undran kring dig får gärna titta fram. Älskad, saknad och oersättlig. Av erfarenhet, lång erfarenhet avskyr jag ovissheten...

Mamma är söt

älskade goa gumman viskade det när vi stod i köket i torsdags. Mitt hjärta smälte :) Så roligt också när hon pratar mer och mer och lär sig nya ord. Mycket åka bil blir det till det mesta med hjul eller däck på. I förra veckan hade vi riktig högsommar här i norr. I torsdags började den riktiga värmen och höll i sig i tre dagar till att börja med. Gumman fick lite lätt solsting och lite feber och jag brände armarna och bröstet så försöker ta det lugnt nu när solen tittar fram. Under värmen vaknade jag varje natt med svullna vader och fötter så pass att det värkte och spände men det har gått till sig bra nu under veckan. Lill har haft ett par tuffa veckor då hon har velat vara mer nära och vi har sovit med varandra i stort sett varje natt. I onsdags när jag bytte kläder på henne så hjälpte hon till lite mer. Hon kan halvsitta med stöd av armarna framför sig så då gick det lättare att ta på henne tröjan. Hon växer så det knakar. I måndags var vi på Bvc på snabbkontroll. Hon är 62 cm och väger 6,5 kg. Med framstegen hon gör, börjar busa mer med leksaker, uppmärksammar syster på ett helt annat sätt och busar mer med henne så kan man säga att hon absolut har gått från att kallas nyfödd till bebis. Hon blev ju trots allt 4 månader 11/6. 10/6 vände hon sig även från mage till rygg och fortsatte så fram och tillbaka. Efter ett par snurriga veckor med vilan för henne har jag återigen provat lägga henne i sängen vid lunch och sen kring middagstid och det går igen, att hon somnar mätt, torr och belåten. Anledningen till att vi gör det är att hon hela tiden är så nyfiken på vad vi gör, speciellt syster så det är svårt annars att komma till ro själv. Hennes rum blev inflyttningsbart i måndags och det fungerade jättebra. Hon sov där halva natten iaf och sen med mig. Nu måste jag fortsätta skriva senare för gumman kastar sig över mig och säger "Mamma kraaama!"

Min vän

min fyrbenta vän. Saknaden är fortfarande stor. Mer hanterlig än tidigare, men stor. Under helgen hade vi firat dig om du funnits hos oss. Din 4-årsdag. Snälla någon, ge mig svar!

Åskan vandrar runt

och jag som så många nätter nu senaste veckan har svårt att slappna av och sova. Igår var jag uppe mitt i natten och städade men som tur var fick jag en stund på soffan under dagen iaf. Det går att ta igen sömn lite då och då bara man ger sig den på det. Igår var en lite märklig dag... sinnesstämningen var så där lite upp och ner, som det kan vara ibland. Det var bla nio månader sedan det fanns fyra katter här hemma hos oss och jag vet att de flesta har gett upp vid det här laget nu, men jag har en glimt av hopp kvar, åtminstone att få svar. Morsdagen blev en hemmadag för mig och L. Vi tog det lugnt och såg tecknat och lekte lite under dagen och sen åkte gubben och T till farmor och farfar och jag vilade ett par timmar med L. Hon var lite risig i magen så det var riktigt skönt att få vila ikapp. Senare under kvällen kom en trött men nöjd T hem :) Så mycket bus. Jag drabbades av lite samvetskval över att jag stannade hemma, men jag vet ju att jag behövde det. Jag hade sån sömnbrist så det var som jetlag i kroppen... Nu spöregnar det här ute. För en stund sen ösregnade det ute och blixtarna lyste upp hela framsidan av huset. Jag halkade ut i värsta skuren för att rädda blommorna, endast iförd tofflor på fötterna. "Miin Hortensia!!!" *pust* Jag hann få upp alla krukor på bron. Nu ska jag försöka avrunda. Imorgon blir jag solo lite igen och ska vad dagen bjuder på. Förhoppningsvis lite bak inför L´s dop på söndag.

3 månader

firar Lilian idag. Tänk att det är redan 3 månader sen. Time flies!

Vi firade med en liten sovmorgon och nu sover hon lunch så jag passar på att ta en kaffekopp och göra undan lite ärenden vid datorn. I måndags kände jag mer och mer hur sovrutinerna börjar falla på plats. Hon sov lunch, middag och sen för kvällen redan kring 20-tiden. Varje gång var hon riktigt trött så jag provade att lägga henne ner. Hon busade runt lite grann och jollrade och det slog aldrig fel. Hon somnade själv inom 10 min, mätt, nöjd och torr.
Igår tog hon igen det och somnade i min famn vid 22 då jag och mannen såg säsongsavslutningen av Fringe.

Det var riktigt härligt väder ute, både igår och förrgår så vi passade på att vara ute både från morgonen och tog en kvällspromenad allihopa i förrgår. Det har varit fint tidigare veckor också men vagnpromenaderna har inte varit allt för många då det har blåst halvstorm istället och det känns inte lika trevligt då.

Men Thea har fått dagliga promenader och bus i sandlådan. Nu ska jag snart vara solo under eftermiddagen så det är bäst att jag sätter fart och duschar så jag har gjort det idag.

13 ½ år tillsammans

firade vi en snabbis igår kväll när det var lugnt i huset. Jag hade gjort en knaprig ägglåda och det var så himla gott. Mannen frågade om vin, men igår var jag tvungen att avböja pga sviterna av magsjukan. Jag är fortfarande lite yr ibland och darrig på benen men det ger sig mer och mer.
Idag passade vi på att gå ut direkt efter frukosten och lillasyster sov gott i sängen ett par timmar. Vi räfsade lite och sprang med gumman.
Gumman är fortfarande lite skakig också och orolig i magen. Igår hade hon bättre aptit och var mer vaken men det blir ändå längre middagsvilor och ganska tidiga kvällar så inte riktigt i den form hon brukar vara.

Vi ska vänta med lite ärenden tills vi ser att alla är helt ok igen. Storhandla, köpa hem lite blommor och jord och så besöka "Moa och Momo" :-) Det var så trevligt senast morfar kom på spontanbesök dagen innan magsjukan så jag hoppas de håller sig i schack där hemma.

Framsteg som Lilly gjort under helgen är att hon börjar bli stadigare i kroppen och vi har busat med knäböj i famnen när vi håller i henne. Senaste dagarna så har hon klarat av att stå längre utan att benen ger vika efter någon sekund. Så roligt att se och hon skiner upp som en sol när man pratar och skrattar med henne. Härligt med bebisskratt.

Ett löfte till min man mitt i alla hormonstormar; Fokusera på det vi har, blicka framåt. Tack för att vi kunnat prata igenom allt mer som vi gått igenom och tack för stödet som jag då hade svårt att ta till mig, men som jag nu förstår hur ovärderligt det var med facit i hand. Hans och andras ord kunde jag inte ta till mig då, men jag kan det nu, mer och mer och ja, jag må känna mig ensam och jag skrev orden Cést la vié just med tanke på det häromdagen. Jag är lite ensam erkänner jag. Jag har min familj, spenderar tiden med de 24/7 och besöker mest släkten, men jag måste ta tid för de vänner jag har med mig. Att bebisbubblan påverkar mig igen och rutinerna och vardagen snurrar på och tar sin tid, det är helt ok ett tag....

men jag bör ta fram mer för min skull, för att jag ska må bra och känna balans och få ny energi.

Första maginfluensan

Thea vaknade upp vid 5 och mådde inte alls särskilt bra. Fick senare reda på att det gjorde inte mannen heller...så dagen blev lite upp och ner minst sagt. Lite fördelar ska man ha som sjuk; det blev två bad.

Under kvällsbadet var Lilly i gymmet själv och jag gick och tittade till henne och gissa vad...hon vände från rygg till mage.

RECEPT PÅ VÄTSKEERSÄTTNING:

En liter vatten (behöver i Sverige inte vara kokt, däremot är ljummet skonsammast för magen)

2 matskedar socker

½ tesked (struken) salt

Ha gärna i några teskedar koncentrerad saft för smakens skull

Bloggtorka

ska försöka orka vara vaken senare ikväll och få ner lite tankar och händelser på print igen. Somnade på soffan redan vid 21 igår och natten har varit uppvaknande varannan timme ungefär så 4 imorse gav jag upp och såg Fringe. Två avsnitt så är vi ikapp denna säsong. Serien blir mer och mer spännande :-) Att Joshua Jackson är en fröjd för ögat ser jag bara som en ren bonus.

Idag förutom födelsedagsfirande med katten, så blir gumman 26 månader :-)

Och hjärtat är saknad sen åtta månader tillbaka. Grannen frågade mig igår om vi har hört något nytt och jag svarade bara kort "Nej så nu återstår det bara att hoppas på mirakel. De sker det har vi ju läst, men frågan är om det alls händer oss?"

Det känns som att vi har fyllt mirakelkvoten nu för ett bra tag framöver sen vi fick lyckan att bli flerbarnsföräldrar för som jag skrivit förr; Vem kunde tro det? Jag njuter av varje sekund med Lilly i famnen.

Önskar er alla en riktigt trevlig Valborg och kom ihåg att kika extra efter små djur som kan ha gömt sig i högarna som blir fina brasor ikväll!

13 år

Grattis på 13-årsdagen bästa fyrbenta vännen :-) ! ! !

Hon ligger i skrivande stund på soffan och tar igen sig efter förmiddagens utflykt. 

Sen ska hon få räkor och grädde och vi ska förbereda tacos.

Happy 2nd birthday miracle 30/3!

Senaste dagarna har jag haft lite mindre ork och tid igen för datorn. Jag har vaknat allt mellan 5 och 7 på morgonen, både med en och två små. Dagarna innan gummans födelsedag har jag bakat en del kakor då Lilly oftast somnat om och sovit en stund och Thea har sprungit runt med sina leksaker eller sett tecknat.
Bakade hennes favoritkakor; mjuk pepparkaka med lingon och Tigerkaka. Sen för egen del och för att den brukar vara populär; kladdkaka. Jag har varit oerhört sugen på chips under kvällarna men nu när jag stått och bakat så har chokladsuget smugit sig på mig igen... inte bra för vikten. Jag har ännu inte bokat tid för efterkontroll och jag vill fortsätta med viktnedgången tills dess. Nåväl, time will tell.

Gummans födelsedag började tidigt på morgonen. Första presenterna från oss var en pyjamas med katter på och en hink med kritor och de var väldigt uppskattade. Genast ville hon testa de nya vaxkritorna och ritade en bra stund. Vi stannade en stund extra i sängen alla fyra och det blev en massa bus med Thea. Jag tror jag har skrivit det tidigare, men hon är inne i en period där allt ska vara högt. Hoppa högt, bygga högt och stå HÖGT upp. Under morgonen var hon alldeles vild och stångade pannan mot min mun så jag fick ett jack i läppen. Lilla bustrollet. Gumman fick ett par ballonger att leka med. Vi fikade och gjorde lunch. Sen kom faster förbi en snabbis innan jobbet och då fick gumman en till present, en docka som hon direkt ville bädda ner i sin vagn och gå stolt runt med. Middagen fick hon välja själv så det blev korv och mos :). Enkelt och gott.

Under kvällen märkte jag att jag hade varit lite väl aktiv i köket under morgonen med bullbak och kakbak så jag kämpade för att hålla mig vaken :) Det slutade med att jag somnade i soffan med Lilly i famnen. Så kan det gå. Igår var gubben iväg på ett par ärenden och kom hem med vår andra present till gumman. Hon fick sitt första riktiga fordon; en trehjuling och genast började hon och pappa montera ihop den medan jag gjorde middag och fotade om vartannat. Sen var det övningskörning en bra stund och en nöjd och helt färdig tös somnade senare så fort huvudet landade på kudden.

Idag var vi uppe före tuppen igen. Jag och Thea såg tecknat och åt frukost i vanlig ordning efter att Lilly fått mat och somnat om. Jag drog sen fram dammsugaren i all hast. Efter en stund hörde jag ett skrik från köket. Då hade gumman ramlat med en kökstol och skrapat sig i fingret. Fingret är numera plåstrat och ompysslat och svullnaden har lagt sig. Kvar är ett stort blåmärke. Vid 11-tiden kom farmor och farfar till oss och vi fikade en stund och sen fick båda gummorna paket med div kläder i grönt och vitt. Härliga vår/sommarfärger.
Sen ville gumman givetvis visa cykeln och vi körde runt med henne en stund innan det var dags för lunch; Tonfiskgratäng med rivna morötter. Även det en av gummans favoriter. Efter lunchen var det äntligen dags att duka fram glasstårtan som hon väntat på så länge och som vi velat spara just till när farfar kommer. Senast de var barnvakt under förlossningen så åt hon glass med farfar och hade så roligt. Tårtan blev riktigt lyckad. Jordgubb, choklad och vaniljglass från glassbilen med stjärnor på i vit och mörk choklad.
Medan barnen vilade under eftermiddagen efter besöket så gjorde vi ugnstekta kycklingfiléer, ris och currysås och medan vi satt och åt hörde vi just glassbilen. Vilken timing. Jag trodde gumman skulle flyga upp ur stolen, men hon surrade desto mer och glass :)

Nu är huset tyst och jag ska försöka verkligen att vara vaken och social, för gissa vad, jag somnade i soffan igår igen. Det är verkligen full rulle hela tiden, men jag känner mig så lyckligt lottad. Kan inte förstå det än. Vi har två barn! Vem kunde tro det för några år sedan då jag började tänka i banorna hur man skulle gå vidare utan? Skakar kvickt av mig de känslorna för de vill jag ha precis som de varit senaste tiden, inom mig som ett minne blott. Jag förstår nu i efterhand exakt hur dåligt jag har mått av allt, men nu är det historia.

Som avslut skriver jag ett par rader om min älskade katt. I förrgår hade jag glömt köpa kattmatsburkar på affären. Letade igenom skåpet noga och det enda jag fann där var två tetraförpackningar med Bönans favoritmat; Mjau´s strömming i gelé. Helt plötsligt brast jag ut i tårar och sa att jag kan inte ta från de för jag vill så gärna ha kvar de ett tag till för det var åt honom jag köpte hem de för flera månader sen, ifa han kommer hem igen. Jag trodde jag hade kommit över de värsta känslostormarna kring honom, men maten, en del låtar på radio och tv:n och saker jag säger eller någon annan säger påminner mig ständigt om honom.

Det är nu sju månader sen han försvann och det känns som igår. Att inte veta känns fortfarande som ett stort, öppet sår. Det är lättare, det är det, men tankarna återkommer. Vad är det egentligen som hänt honom? Min älskade vän. Kan de två helt oberoende mediumen ha rätt, att han finns vid en bondgård några kilometer från oss, eller kommer vi inte få se honom? Båda säger till oss; "Ge inte upp hoppet!"

Earth Hour

båda gummorna somnade innan 20.30 och vi tände lite ljus i vardagsrummet och medan timmen var igång tände jag ljus i badrummet och tog en lång och väbehövlig dusch. Vi kom även ihåg att ställa om klockan men somnade ändå väldigt sent under natten, givet först med Lilly i famnen och sen själv. Jag trodde det skulle bli en riktigt tidig morgon men den startade kring 8 snåret så inte så farligt ändå. Med startade menar jag när gumman kliver upp för om än att jag är trött när Lilly vaknar flera gånger under nätterna så är starten, busstarten. Mjukstarten är amningsstunden på morgonen.
Något jag måste vara beredd på att föreviga är bilden jag har kvar i tankarna; när gumman somnade i min famn i lördags kväll. Det var så mysigt. Annars brukar det vara full fart innan sängen, men den här kvällen ropade hon efter mamma när jag var i andra sidan huset och snabbt kom en gumma som ville kramas och sitta i soffan.

Tänk på onsdag är vår tjej 2 år ! Dagen till ära har vi köpt hem en glasstårta från glassbilen. Den här lilla tösen älskar verkligen glass och frågar efter pinne i tid och otid. Ja, vi har skämt bort henne men av goda skäl, speciellt första tiden när omställningen är tuff för henne. Det märks mer och mer och jag känner vikten av att hon faktiskt får bli bortskämd så länge vi känner att det är inom rimliga gränser.

Framsteg och soloflygning

I tisdags var jag solo för tredje gången sen vi kom hem. De två första gångerna var en piece of cake då Lilly mest bara sov sig genom förmiddagen, men nu senaste veckan har hon börjat ha mer vakentid och vill vara mer med oss och se vad vi gör, prata och visa sitt härliga leende.
När mannen kom hem var jag ganska slut av första riktiga prövningen att bolla mellan en liten som ammar och en tjej som behöver sin lektid och uppmärksamhet, men trots att hårtussarna nästan flög av mig så fick jag ihop dagen bra till slut

I början av veckan har Thea lärt sig räkna till tio och hon vill att vi läser mer för henne. Igår sa hon sin första treordsmening "Se på bebis" när Lilly vaknade efter sin eftermiddagsvila. Det är så roligt att följa varje framsteg i utvecklingen och det märks att hon snart är två år. Hon pratar mer och mer och vill och kan själv men har inte riktigt tålamodet än att vänta alla gånger så vi får bromsa henne, prata och hjälpa där det behövs.
Förutom en klätterperiod som hon fortfarande är kvar i så  har hon börjat tycka om höjder mer och mer. Det ska byggas höga pyramider, med kuddar, klossar och burkar från skafferiet. Maten har varit lite si och så men vi kommer på knep efter vägen. Hoppa mellanmål, inte för mycket dryck mer än vatten, dra lite på måltiderna och om vi fikar så gör vi det direkt efter maten så hon inte är för mätt till nästa gång.

Nu väntar på vi på en lasagne i ugnen och imorse när jag vaknade tidigt, Thea ville leka själv, Lilly sov och då jag ändå inte kunde sova så passade jag på att baka. Det blev en sockerkaka, en tigerkaka och en apelsinkaka med krossad mörk choklad.

Dagarna skuttar iväg och det är fullt upp hela tiden. Det gäller att hitta sina tillfällen att sitta ner och göra lite annat som behövs i hushållet, men snart har vi nog full koll.

Jag funderar även mer på vad jag ska göra sen och det lutar åt studier ett tag och jobba extra. Men inga detaljer än. Först ska jag snusa bebis ett tag till och busa med gumman och stanna i nuet.

När allt börjar kännas så mycket lättare

I förra veckan kom jag till en punkt där jag kände att jag mår bättre och bättre nu och tar distans från allt som har med den tidigare barnlösheten att göra. Det stämmer bra att det tar ungefär lika lång tid att komma ur allt, som man har varit mitt i allt.

Med det sagt så är det dags att skriva en liten förlossningsberättelse och sen fortsätter bloggen mer i en liten annan anda hade jag tänkt. Dagarna är så fullbokade så blogg, mail och "Att göra" listorna växer och bockas av lite nu och då under de luckor som finns.

Lilly har blivit en månad gammal 11/3 och dagen till ära firade hon med att äta och sova ordentligt nästan hela dagen och på morgonen fyrade hon av ett riktigt härligt första bebisleende :). Vi har kameran redo och ska föreviga en bild.

En sak som gör att jag känner att jag mår mycket bättre, det är att jag har sån lust att göra en massa mer saker. Jag lagar mer mat, provar nya recept. Bakar olika kakor och bröd och gumman mumsar och vi festar till det en massa. Glass i kvällssoffan och tända ljus på bordet. Det som är lite svårt än, men som blev bättre efter första veckorna hemma, är samvetet och dragkampen mellan två barn. Nu går det lättare och jag har hittat mer rytmen så jag vet när jag har mer tid att tex spendera med gumman och leka med henne eller när det är läge för promenad.

Vi har varit på kontroll vikt och längd igen och kurvan ser bra ut. 9/3 var Lilly 53 cm och vägde 3710 g.
Nästa träff om vi inte åker in för kontroll är läkarbesök i början på april.

I lördags var faster hit för att träffa båda gummorna. Hon hade med sig jättefina presenter till båda två. Tusen tack faster! Nu har Lilly en egen liten garderob utöver de två set vi har köpt med Lilla My och Katten Jansson. Flera bodys, röda byxor och små sockar. Gumman fick en pusselbok och halsband + armband i rosa. Jättestolt.

Nu sover båda tjejerna lunch. Den ena i sin säng och den andra i pappas armar. Dags att påbörja lunch och sen vila själv när de andra går ut. Jag har i skrivande stund varit uppe sen 5.30. Busat, städat och gjort gröt så min vilotid är nära. Jag var hemskt dålig på att vila också första tiden och det påverkade både ork och humör,   men nu stundar nya tider som sagt och sikte på att finna en riktigt bra balans.

Nu vaknar gumman. Hennes omställning fortsätter gå bra, men efter ett par veckor märkte hon att "Oj bebis är här för att stanna" så efter det märker vi på henne när hon tycker att Lilly tar för mycket tid och vi läser av henne bättre och tar tid för bara henne. Det är så roligt med gumman. Hon blir mer och mer självständig, jag kan och hon pratar för två ibland, lär sig nya ord och har ställt om dygnsrytmen själv. Favoritserien när är "I drömmarnas trädgård" och hon älskar att bygga tåg och göra höga torn med klossarna.

Nu vaknar tösen så det är dags att återgå till resten av dagen. Nu så här under kvällen känns det att det varit full dag snart. Ingen direkt vila så det blir en tidig kväll. Just nu glassfest och en liten som är på väg upp.

God kväll!

Första veckorna hemma *under uppdatering*

Måndag var vi på sista läkarundersökningen i Kalix. Efteråt gick jag till Apoteket och träffade min gamla mellanstadielärare där :) Jättetrevligt att se henne igen! Sen åkte vi till Jonnys föräldrar och stannade över på middag. De fick träffa gumman för första gången. Första veckan upp och ner.

Under onsdagen började gumman kunna gripa tag i våra händer mer. Fredagen blev det första badet då hennes hud var så torr första tiden. En lugn helg och vecka hemma.

Jag har bakat en massa, försökt få snurr på vardagen. Första veckan hade jag ganska ont vid snittet och fortsatte med värktabletter. Under helgen fick jag nästan 39 graders feber och hade mer värk så Jonny lånade tabletter av sin syster och då kändes det bättre. Febern hoppade ett par dagar och jag hade ökade blödningar och det stramade en massa vid snittet, men det gick som tur var över. Under torsdagen fick vi hembesök av barnsköterskan. Gumman hade gått upp i vikt och hon fick ett eget häfte och kom ihåg schema för läkarbesök.

Onsdag veckan därpå var det dags för vägning och mätning igen. 51 cm och 3690 så hon växer så det knakar. Sen åkte vi till Jonnys föräldrar och strax därpå kom hans syster och våra barns kusin. Thea hade jätteroligt och busade en massa. Vi åt middag och stannade till efter 2o på kvällen men sen var alla jättetrötta så vi styrde kosan hem.

 Natten innan var det under -30 och kaminen stannade. Jag hade somnat på soffan och vaknade av en smäll och gnistor som flög bakom kaminen. Gumman la jag snabbt åt sidan i soffan och hoppade själv upp i panik och började planera för vad vi skulle kasta ut först om det hade börjat brinna. Min paranoia höll sig kvar men till slut somnade jag av utmattning mot morgonen så det blev tungt att ta sig upp. När vi kom hem satt vi uppe halva natten och pratade om allt mellan himmel och jord och det var värre avslappnat. Roligt att minnas tillbaka.

 Nu under veckan har Thea kramat och pussat på bebis. Vi måste ta fram kameran vid rätt ögonblick och fota de tillsammans för det ser så mysigt ut när gumman kramar om sin lillasyster. Idag var jag hemma med lillasyster själv och somnade på soffan i ett par timmar efter duschen. Amningen strejkade under kvällen så det var verkligen upp och ner. Gumman har en envis hosta som håller sig kvar så hon var också ganska orolig innan hon väl kom sig till ro.

 Jag känner mig i skrivande stund så tacksam och kan inte poängtera det nog mycket känns det som. Vi har nått mål. Jag är inte förlossningsrädd längre och jag känner inte att jag kommer sakna att föda vaginalt. Som jag sagt när jag pratat igenom allt med gubben. Jag är en jävel på att bära barn. Inte mycket bekommer mig. Jag har klarat mig bra förutom vätskeansamlingar och nu senast varning för sockret i slutet som höjdes pga infektionen jag haft. Jag är uppe på benen fort efter akutsnitt. Amningen kommer igång när jag väl är hemma då jag känner mig mer stressad på BB. Jag må vara för liten för vaginal födsel men för mig gör det ingenting längre. Anledningen till att jag ville försöka föda vaginalt var för att jag ville slippa ett till ärr. Jag ville kunna åka hem så fort som möjligt till Thea och slippa läkningsprocessen, att inte kunna lyfta tungt första tiden (om än att jag har fuskat) och bara kunna skutta på som vanligt.

I söndags förresten var mina föräldrar hit och såg barnbarnet för första gången i verkligheten. Även gammelmormor och gammelfarmor var med så det var en trevlig samling.

Rygg till magen 28/2 i sängen och nacken börjar bli stadigare. Blicken följer med mer överallt och storasyster är noga med att fråga var bebis är om hon inte ser eller hör henne.
Jag börjar må toppen och känner att magen blir plattare och jag har bara lite fantomstick och en stum känsla i magen. Som tidigare känner jag inte mycket vid ärret men det tar tid innan det är läkt helt och fullt. I onsdags kväll blev det ett andra bad för lillasyster och nu är huden så mjuk och go och allt torrt har försvunnit. Tack oljan och Miniderm.
Nu är det bara dags att sätta sig ner och bestämma namn också och få alla papper iordning. Lilla hjärtat! Förlossningsberättelsen är på G snart.

Bf +5

Det händer saker!
Igår eftermiddag kände jag mig illamående och lite tröttare men ändå mer uppe på benen. Vid 17.30 satte vi oss vid bordet för att äta en senare middag; ugnsstekta kycklingfiléer, pasta och svampstuvning. Efter några minuter började jag få värk i ryggen och kort därpå fick jag värkar först med 10-12 minuter första timmarna och sen under kvällen fram till 2-tiden under natten så kom de med 8 minuters mellanrum, ibland nere på 7...jag försökte stå och gå så mycket jag kunde men de flesta värkarna gjorde att jag vek mig över vad jag än kunde stötta mig mot.
Äntligen kom jag dock till ro och fick sova till 6-tiden ungefär och vaknade upp av lite molvärk och hunger. Så jag åt lite grann och försökte somna om men fick lite värkar. Sen släppte det mer och jag sov ända fram till 11-tiden.
Nu sitter jag precis och klockar värkar igen sen en timme tillbaka och äter samtidigt medan familjen är ute på promenad. Allt mellan 8-10 minuter igen. Jag pratade med barnmorskan imorse och hon sa att när det är på gång så pass så kan jag bara vända mig till förlossningen nu med funderingar och passa på att vila när jag kan för det kan vara nära nu!
Det här är baske mig inte förvärkar utan pinvärkar. Slemproppen gick på nytt igår förmiddag vid 12 och vid 23-tiden försvann en större del än tidigare under dagen. Denna pinväntan. Jag var så slut igår när jag somnade med katten och önskade bara att det skulle dra igång ordentligt under morgonen så det fick vara ett slut på allt. Om det här bara fortsätter utan resultat så ringer jag efter hjälp! Jag försöker att ta det lugnt under värkarna för jag vill inte stressa upp gumman i onödan och än så länge går det bra :) Lilla tösen.

Tanken på att behöva lämna henne igår satte igång världens tårkalas. Hon är ju så go... min älskling, mitt allt. Senaste dagarna har varit så sköna när jag har varit piggare. Jag har lagat middagar så det står härliga till. I förrgår åt vi lax och potatishalvor och hollandaisesås och dagen där innan lagade jag en Tonfiskgratäng och allt har varit så uppskattat. Hon har varit så glad över att få vara mer med mig och vi har busat, kramats, läst böcker och sett på tecknat. Ok jag är inte världens mest mobila mamma just nu men jag försöker så gott jag kan. Kramarna, pussar och slängpussarna värmer så i hjärtat och ja, jag fuskar ibland med att bära upp henne för att vara extra nära, men självklart tänker jag på hur. Lite fusk har ingen tagit skada av, så länge det inte tar ont. Det ska bli så roligt när vi kan springa runt och busa igen.

Nu är våren på väg på allvar. Igår hade vi sol ett tag under förmiddagen och det var ljust till efter 16. Mot kvällen började det blåsa rejält men idag igen så är solen än större och det är varmt och skönt. Vår, vår härliga vår!
Jag har fått ett till svar från ett medium angående vår katt och svaret lyder "Han har ett nytt hem för tillfället. Barnet i huset visste inte att det var er katt". Misstankarna höjs och vi markerar in ett område som vi fått fler tips från tidigare, där han senast sågs till, ett par kilometer ifrån oss.

Jag vägrar ge upp hoppet!

----------

20.30 Sitter och klockar värkar och hoppas på att de inte stannar av igen i natt för det börjar bli drygt. Sen  13-tiden idag har de kämpat sig ner till snart 8 min så hoppas hoppas ! ! !

Bf +2

och senaste dagarna har kantats av nattsudd och middagsvilor. Helt ofattbart vad trött jag är numera. Just nu sitter jag och klockar lite för jag kan ändå inte slappna av tillräckligt för att sova. I ett par timmar har jag haft onda förvärkar som sliter ner till ljumskarna. Mini har varit lite mer aktiv också så något är på gång iaf för tidigare idag hade jag också onda förvärkar och värk i ryggslutet.

Det är bara att vänta och se. Tänker på vad läkarna sagt "Med tanke på tecknen som visat sig så kommer du nog inte gå över tiden" Ha ha :) På måndag ska jag ringa de för mer råd och kanske är jag redo då för igångsättning?

Ikväll efter vilan så var jag glad att gumman vaknade för då hann jag med kramar och mys i soffan med henne ett tag innan hon la sig igen för natten. Härligt! Så... vad ska jag göra nu en stund? Kanske se någon serie men vilken?

Bf dagen !

är här och jag går och känner efter nu under morgonen hur allt känns, men det är lugnt. Igår var jag på kontroll och ultraljud och bebisen beräknas väga kring 3.2 kg och är lite mindre i överlag än förra gången.
Jag har fortfarande chanser att kunna få en bra förlossning om förutsättningarna finns med mig tills det är dags.
Läkaren gjorde en kontroll av livmodertappen och det är på gång men det bästa är om det startar naturligt. Hon försökte dock reta igång allt lite och det kändes i efterhand när vi åkte till affären och gick runt för lite kompletteringssfyllnad av skåparna hemma.
Gumman var så trött så hon slumrade en stund när hon och gubben väntade på att jag skulle bli klar så de tog en åktur halvtimmen jag var borta. På Coop stannade vi till vid barnavdelningen och direkt fastnade gummans ögon på en mjukdjursko, en meter lång ungefär. Vi gick dit och direkt tog hon upp och kramade den så jag sa åt henne direkt att den tar vi med hem :) och så glad hon blev! Det värmde i hjärtat. Hon älskar alla gosedjuren hon har och bär ofta och alltid med sig ett vart hon än går.

Väl hemma åt vi lite och sen blev det lite bus och kramar med katterna. Efter ett tag så kände jag mig totalt utmattad. Förvärkarna hade fortsatt över dagen så jag tog ett par värktabletter och la mig på soffan och vilade ett par timmar. Under tiden for resten av familjen till faster för uppdatering. Ska ringa henne senare också med senaste nytt när jag har ringt förlossningen under förmiddagen. Jag måste rådfråga de mer kring hur göra? Ont i höfterna och ryggslutet har jag iaf men inte så mycket mer känningar. Igår kväll var jag uppe ett par timmar, spelade, såg tv och surrade på nätet, men sen somnade jag om och vaknade vid 4, men jag tror minsann att jag ska försöka få mig en stund till innan huset vaknar... Jag är tacksam ändå att jag inte valde igångsättning igår då jag var så trött, men... ska jag be om det idag? Det är frågan. Jag är lite rädd att värkarbetet blir sämre och att jag ökar risken för snitt, fast, å andra sidan kan jag ju öka risken för snitt med att gå och vänta, så det är antingen eller. Nåja, nu ska lekmannen lägga ifrån sig datorn och ringa de som vet mer.

På återseende!

Hormoner med humör

och en trötthet utan dess like. Förvärkar innan vilan, låg och pustade i soffan innan jag kom mig till ro en timme senare. Vaknade upp över två timmar senare, satte mig upp och fick lite känningar igen, men sen...tyystnad. Ikväll har jag bara känt lite smått då och då senaste timmarna. Hmm... ställer mig in på ultraljudet som sagt tidigare.

Jag önskar att jag hade stått på mig mer för varje dag som går just nu väntar jag och önskar att det ska starta på allvar, samtidigt som chanserna att inte behöva snitt minskar. Ja, som ni ser är jag inte i form för jag brukar inte känna så här. Men jag och påslag av extra kvinnliga hormoner verkar inte vara en bra kombination och just nu känns det tungt. Inte magen för den har krympt senaste tiden, men humöret och orken.

Jag är så fruktansvärt tacksam och för balansens skull får jag fortsätta påminna mig själv om kampen vi har haft och hur vi lyckades nå fram. Med handen på hjärtat så har det tagit kraft från oss båda, men som jag sa till min man igår, idag och senaste tiden, så visst, jag kanske klarar av att bära barn och ändå hålla mig aktiv utan krämpor, men oron kring allt och hormonerna, det är inte jag. Just nu längtar jag bara till Mini kommer,att få vara en kortare tid på BB och sen få komma hem till min lilla tös och katterna, i hemmets lugna vrå.
Jag är inställd på båda utgångar och får svar imorgon men jag kan inte låta bli att bli lite nere iaf för just önskan om att få åka hem tidigare till familjen är så mycket starkare än förra gången. Sen känner jag mig inte på något sätt snuvad om det skulle bli snitt, för barnet måste ju ut till världen på ett eller annat sätt.
Men jag önskar som sagt att också kan få uppleva hur det är att slippa ett snitt som ska pysslas om, värktabletter och oro över infektion och att under en längre tid få tänka på vad jag gör och vad jag bär och hur jag bär saker. Jag känner inte att jag är en av de kvinnor som lägger en helt annan vikt vid förlossningen för då hade jag krävt igångsättning redan tidigare och inte väntat på att bebisen säger till. Jag bryr mig inte och jag kommer inte behöva medlidande om det blir planerat snitt utan jag kommer behöva stöd för att fokusera på det viktiga och inte det som gör ont och som begränsar mig. Jag kommer behöva många och långa promenader med familjen för att hålla mig mjuk och rörlig och inte sitta stilla för mycket för det kommer jag ihåg sedan förra gången, att det gjorde ont till en början när jag satt för mycket. Ungefär som nu. Jag blir stel av att sitta men behöver ändå små pauser.

Sen kommer jag att kickstarta Projekt Viktnedgång efter hormoner, tidigare tröstätning, stillasittande och lite brist på karaktär :) Tanken är att komma i kläder som jag har lagt på hyllan under en längre tid och att må bättre, bli piggare och starkare. Det kanske inte blir Beach 2011 men jag ska göra mitt bästa. Hittills har jag gått upp nästan 10 kg och förhoppningsvis rasar det av mig som förra gången, så då har jag inte så mycket kvar. Bara 5-10 kg...;-)

Jag vet att jag skriver mycket om bakning, matlagning osv, men jag stoppar inte ALLT i munnen. Jag älskar mat och bakning, men oftast blir det mest maten jag sätter i mig. Bakningen kan jag nöja mig med att bara ta någon bit ifrån och sen vara helt nöjd, bara för att det är kul och för att ha något att bjuda på.

Nåväl, nu ska jag avrunda här och umgås lite mer med familjen. Tanken är att lufta en sak... men det får jag se hur det blir med det.

Sköt om er!

Älskad och så saknad :-(  

en av de sista skakiga mobilbilderna på min röda skatt.

Här på promenad i sena oktober på jakt efter dig flera mil hemifrån...

Fyra dagar kvar

och idag har jag varit värre lugn. Jag hade en massa förvärkar under natten och var vaken till efter 3 någon gång, men vaknade ändå vid 9 och var väldigt pigg. Strax därpå kom tösen upp och gubben så det blev en tur till affären och sen gjorde vi mannagrynsgröt. En riktigt lugn och skön morgon.
Vid 14-tiden dock kom tröttheten som ett brev på posten. Vi busade lite och jag och gumman dammsög men efteråt så var det dags för en liten middagsvila. De andra åkte iväg på ett uppdrag medan jag vilade....och som jag vilade, över två timmar när jag väl kom mig i säng efter en massa spring till toan.

Middagen blev enkel; blodpudding med en massa vitkål och sylt. Hade tänkt baka idag men saknade motivationen, men imorgon hade jag tänkt göra sirapskakor och sockerkaka åtminstone och sen moppa av golven.

Jag vet inte hur många gånger jag har kollat BB-väskan så det borde vara fixat. Kvar att göra är att ta med dricka, lite mackor och mobilladdaren. Huset sover just nu men ack vilken rastlös känsla jag har i kroppen.

Nu är namnlistan renskriven så då får jag bocka för den också... att det ska vara så svårt. Men det ska kännas helt rätt. Mitt vad det är kommer det dagen innan som när gumman kom. Det kändes så rätt och vid första ögonblicket vi sågs stämde det fortfarande så Thea fick det bli. Vår kära ögonsten.

Trots rastlösheten vore det dags att sova snart. Jag ska bara. Erkänner att jag börjar bli lite orolig. Tisdag imorgon. Om inget har hänt innan torsdag ska vi på ett till tillväxtultraljud. Ok att jag fick en liten blödning igår natt och förvärkar men varje morgon är det så lugnt förutom en del sammandragningar. Undrar om det startar snart eller om det blir övertid? Åh, jag får sluta kasta in handduken och hoppas på fler tecken. Men...är bebisen för stor trots att h*n alltid varit på -5% av kurvan och trots mindre huvud så vet jag vad som väntar; snitt. Inte min dröm då förra akutsnittet blev en väldigt omvälvande upplevelse. Jag har hela tiden förlikat mig med tanken på att det kan bli snitt för bebisen ska ju ut helt enkelt men jag har svårt ibland att koppla bort känslan från förra gången då bedövningen inte tog helt och fullt. Den svidande känslan och ljudet när de skar genom muskulaturen.
Jag SKA ha med mig musik nu i fall att för man vet aldrig. Å andra sidan, andas, för om inte annat händer så vet jag mer på torsdag och blir det då igångsättning så blir det, eller så blir det inplanering av snitt och då hinner bedövningen med på ett annat sätt än vid akut utgång.

Huset sover och jag ska luta mig tillbaka och bara vara ett tag till. Projekten får vara till imorgon.

Palt och bejki 7 dagar kvar!

Idag fick jag ett fruktansvärt sug efter palt så jag lutade mig mot diskbänken och skalade potatis för brinnande livet, fram med köksassistenten och voila; 26 paltar med bacon till. Gumman sa överförtjust "Bejki" (bacon). Det lät så himla sött. Ordförrådet fylls på varje vecka och hon lyssnar, lär och ser på när andra pratar och försöker orda och imitera rörelser.

Igår var jag till bm och allt såg bra ut. Huvudet känns inte så det är nere och fixerat och bebisen ligger som den ska än. Nu är det bara en vecka kvar till beräknad ankomst. Ikväll efter att jag varit igång så fick jag galna förvärkar igen men nu är det lugnt igen. Lite molande vid ljumskarna bara, men som igår när vi var hos svärföräldrarna, ett himla tryck neråt. Är rädd varje gång det trycker att nu ryker vattnet så fort jag hostar eller nyser eller om Mini pressar på extra.

I förrgår blev det en helt galen dag. Jag sov hela förmiddagen, vaknade med en hemsk kramp i magen och mådde illa. Försökte äta lite flingor men det tog mig en halvtimme att försöka truga i mig portionen. Illamåendet fortsatte som jag först trodde var hunger. Efter x antal rundor till "hemlighuset" så började det vattnas i munnen men jag lugnade det för stunden  med lite fil, trodde jag... Tänkte att jag försöker vila medan huset sover men ack vad jag bedrog mig. Från att ha stillat magen en stund så fick jag kramp igen och det vattnades i munnen igen. Jag hann bara tänka tanken på att gå till toan så kräktes jag (ursäkta detaljerna) fyra gånger efter varandra. Det bara flög ur mig, över vardagsrumsbordet! Som tur var lyckades jag fånga upp det mesta i famnen och tassade sen försiktigt till duschen och la allt i badkaret. Fick mig en dusch och sen storstädade jag vardagsrummet :-/. Mini var omtöcknad efter allt och rörde sig mindre, men kom igång senare *puh*. Under kvällen mådde jag bättre men var fruktansvärt trött så en stund efter lite mat som jag fick behålla la jag mig i soffan och vaknade inte förrän mitt i natten...

B blev lite orolig och bad mig ringa förlossningen om det fortsätter. Proverna jag fick lämna visade inte på virus eller någon annan komplikation så det var skönt att höra och skönt att få lyssna till hjärtljuden igen. Ooh, nu börjar förvärkar igen efter en stunds stillasittande. Har precis fått kvällsduschen och har plockat runt lite medan mannen har nattat gumman.

Ska hämta lite glass och kramas med en katt som är så sällskapssjuk så hon följde med mig in i badrummet och kikade fram vid draperiet. DÅ är det dags för qualitytime med de framför tv:n :).

Idag kom ett meddelande om att vi har bussgods att hämta; en kattfälla så imorgon (virro jag glömde bort det i eftermiddags) så ska vi kika ner till bilverkstaden nere vid busshållplatsen och lösa ut den. Värmen har kommit och det är bra precis -5 ute nu så jag hoppas det håller i sig. Jag pratar inte längre så mycket om vår vän med andra, men jag letar fortfarande om än att jag inte fixar att gå runt lika mycket. Men jag ropar, funderar, kikar ut på kvällarna och hoppas på mirakel.

Ikväll fick jag lite dåliga nyheter, men på något sätt känner jag mig luttrad av allt som hänt senaste tiden. Jag är så glad och tacksam över de jag kan prata med om det. Mitt lilla nätverk men det betyder så hemskt mycket för mig. Jag är övertygad om att vi kommer klara även detta med tanke på allt vi redan har klarat av. Men det är tufft att saker och ting har en förmåga att bli så mycket större än de hade behövt bli från början.

Men jag kämpar vidare och förbereder mig först av allt på att få träffa nästa familjemedlem och sen kan jag fundera vidare på resten.

Proppen går

hela dagen :) I morse vaknade jag och hade lite värk i ryggen. Satt mig upp i soffan och såg sedan att proppen börjat gå. Värkarna fortsatte till och från ett par timmar så jag tog en lång, varm dusch och värktabletter och efter det var det fritt fram att sova igen.
Det känns som att jag har vilat halva dagen men det var det värt, för jag blev betydligt piggare och har plockat lite runt om och förberett för ankomst.
Vi har inte hängt upp vårgardinerna klart än, men det är ett pågående projekt och det gäller att veta vad som ska hängas upp. Men nu tror jag att jag har det så ikväll åker resten fram.

Tog en kopp hallonbladste som vanligt i eftermiddag. Dels för att det ska hjälpa vid förlossningen och efteråt, men också för att det är så himla gott. Nu i skrivande stund har jag lätta värkar igen men försöker ignorera de, för det känns som att senaste veckorna bara kantas av falska alarm från kroppen. När det väl blir skarpt läge kommer min gubbe få sparka mig ur soffan, för jag kommer nog envisas med att sitta till sista minuten med hänvisning till att ingenting ändå händer någonsin... Jag hoppas att jag inte behöver gå ända fram till bf för tänk om bebisen är för stor då? Om en timme drygt är det 15 dygn kvar. Läkaren trodde inte jag kommer gå så långt iaf då det visar prov på att sätta igång snart och eftersom att förra förlossningen startade ett par dagar tidigare. Vanligast är att man får nästa än tidigare. Nåja, jag får ringa på bf-dagen om ingenting har hänt så övertid är det inte tal om iaf.

Igår var vi på shoppingtur på byaaffären Gk´s och hittade en flanellfilt som vi ska ta med till BB. En vinröd med vita hjärtan på. Riktigt söt. Det blir inga fler långpromenader kände jag då innan det är dags för det går så sakta fram och tynger neråt. Ikväll ändå gick det bättre att busa med gumman och det är jag tacksam för :) Jag saknar att springa runt med henne men har lovat att vi ska ta igen det ordentligt nu framöver.

Just när jag tänkte att jag är less....så läste jag vår mail och såg ett tips om en liknande katt som vår inne i samhället. Direkt fick jag upp förhoppningarna men ska avvakta på mer svar innan jag ropar "Let´s go and find him!" för jag tappar hoppet dag för dag.

"Polaren" den beiga katten har precis varit här igen. Vi gav honom lite mat för nu verkar ägaren ha struntat i honom igen. Tyvärr har vi svårt att ta in honom då han är okastrerad, vår honkatt har vårkänslor och han märker revir runt hela vår bro, så det blir lite svårt. Vi tog några bilder och ska efterlysa ägaren. Finner vi ingen...finders keeper eller? Jag vet inte. Det känns lite långt bort att fundera på en till katt för egen del. Har ju ännu inte kommit över vår vän.

20 dagar kvar

nedräkningen är total nu sen senaste veckans händelser. I tisdags eftermiddag medan familjen vilade middag satt jag i soffan och spelade en stund och funderade precis på att gå upp och göra middag. Då helt plötsligt började jag få ont i ryggen, ungefär som mensvärk. Det strålade ner mot ljumskarna och magen blev alldeles spänd.
Strax efteråt kände jag att jag var lite fuktig så jag gick iväg och såg att det hade kommit en mellanstor blödning, dock inte klarröd.
Det första jag gjorde var att sms:a mamma som bad mig ringa förlossningen. Kort därefter ringde jag förlossningen och de sa att det är svårt att bedöma över telefonen vad som var på gång så jag skulle få komma in på kontroll. Jag väckte mannen och bad honom komma, att vi måste förbereda oss på att åka in för kontroll.
Kring 19.30 var vi på Förlossningen och togs emot av samma barnmorskan som jag talat med via telefonen. Innan vi åkte var jag noga med att känna efter att bebisen rörde sig och att jag fick sammandragningar med jämna mellanrum. Väl i undersökningsrummet kopplades jag till ctg och fick ligga ner i en halvtimme ungefär till att börja med. Värkarna kom då med 10 min mellanrum och var ganska kraftiga. Bebisen var värre livlig så de fick lägga tillrätta apparaten ett par ggr till och vänta ytterligare 20 min. Sen var det dags för ultraljud och bebisen såg ut att må bra och var aktiv. Huvudet hade sjunkt ner och de konstaterade att det måste varit en teckenblödning. Kvällen fortsatte med värkar fram till natten.
Dagen därpå hade jag lite värkar igen och planerat besök hos mvc. Barnmorskan sa att allt såg bra ut. Värdena helt ok, sockret var i balans och järnvärdena super, så fick bara förmaning att fortsätta tänka på vad jag äter och inte fuska speciellt mycket.
Innan vi åkte hem tog vi en tur till mina föräldrar och stannade där till kvällen. Åt en liten kebabtallrik och satt och pratade då jag märkte att jag fick mer värk igen. En blödning igen men mindre än förra gången och den avtog den också så jag konstaterade att det var rester från dagen innan. Konstigt. Vid 16.30 kom blödningen dagen innan och den här en stund innan.

På vägen hem hade jag regelbunda värkar med 10 min mellanrum. Vi stannade till för att hämta ett paket så jag passade på att sträcka på benen. Väl hemma lugnade det sig igen till natten. Torsdag och fredag har jag mest haft lite värkar kring eftermiddagen, lite smått under kvällarna men väldigt oregelbundna. Men det är på gång. Som läkaren sa "Det kan ta allt mellan ett dygn och flera veckor". Förra gången hade jag ingen blödning alls, sammandragningar på kvällarna, mest när jag arbetade, precis som nu innan jag blev sjukskriven, men inte sådana här förvarningar så det gör att jag funderar och känner efter hela tiden.

Gumman har varit busig och go hela veckan. Hon försöker hela tiden att säga nya ord och härmar oss. Det har blivit en massa bad under kvällarna, test av chili con carne igen, potatisgratänger och pajer. Nätterna har varit lite tuffa. Mycket uppvaknanden och spring till mamma och pappa. Ibland kan det vara drömmar, men ibland bara för sällskapet, ny blöja, kanske lite mat eller för att somna med oss istället.
Jag har känt mig värre huslig mellan vilpauserna och nu skiner snart hela huset. Dags att fortsätta släppa in våren. Födelseplanen är inskickad och det sista är packat så det är bara att fortsätta vänta...och vänta...börjar bli nervös, men förväntansfull.

Just ja! På ultraljudet den 10:e fick vi veta könet ! Surprise!!

Jul, nyår och andra funderingar

Dygnet har varit lite si och så senaste tiden. Antar att det blir lite så med sjukdom, gummans sovrutiner som ändrat form och andra nattliga aktiviteter; kattropande, tv-tittande och en massa funderingar på det som komma skall.

I skrivande stund är det endast 26 dagar kvar till bf och jag börjar känna mig rejält nervös. Imorgon dags för sista (?) tillväxtultraljudet så det ska bli spännande. Tror inte jag (vi) kommer kunna hålla oss längre ifrån att fråga om könet. På något sätt tror vi båda på en flicka igen, fast en del tippar på pojke med tanke på att magen är mer satt och sitter mer framtill. Sen även pga att jag inte har lika mycket andra förändringar, finnar, sämre hårkvalité osv, utan jag känner mig i god form och vätskan har precis så smått börjat samla sig på mig senaste veckorna.

Veckorna innan jul bestod av lite småbakning hemma, men inte alls i samma utsträckning som jag tänkte mig. Veckan innan jul hade jag någorlunda bra röst och nu vecka för vecka har den snaart kommit tillbaka helt. Jag  får bara ta det lugnt och vila mellan varven. Läste lite på nätet och med tanke på hur snuvig jag varit under hösten till och från och att luftvägsinfektion ändå inte är så ovanligt när man är gravid, så var det väl självklart att jag skulle råka ut för det också i samband med alla sockerkontroller jag har fått göra. Sockret fick jag dispens av en tid och ska bara kolla av det lite då och då så jag vet att det fortsätter gå åt rätt håll. I takt med att infektionen släpper greppet så har även sockret stabiliserat sig.

Rastlösheten dock har fått greppet om mig lite då och då. Jag trodde resten av december och veckan vid Kristihimmelfärd skulle vara fyllt av jobb, avslut med fika och en massa surr med kollegor. Istället blev dagarna kantade av vila, mycket sittande och vila igen. Det känns lite tråkigt att det blev ett sånt avslut nu innan tjänstledigheten startar på måndag.

(fortsättningen följer ikväll)