Rent generellt är jag nog mot att lämna små barn innan 2-2.5. Ädsta pratar om mer kompisar då de flesta går förskola. Men...samtidigt som hon pratar om kompisar följer hon mig varje steg jag tar hemma.
Visst nickar yngsta om jag går någonstans och säger att jag kommer tillbaka men hon väntar mig tillbaka. Hur blir den väntan på förskolan? Det är ju en helt annan sak att vara hemma med andra föräldern medan man jobbar...men även där gråter hon nästan när hon ser mig.
Jag är beredd att backa på beslutet men samtidigt kan det vara tryggt för de att har varandra. Svårt, men det sägs ju att man ska lita på magkänslan.
Kan det vara meningen att små barn ska lämnas på förskola?
Läste även lite i denna blogg;
Om skrikande barn vid dagislämning
Axplock från Hemmaföräldrar.se;
Det finns förstås en individuell variation i barns sociala och känslomässiga utveckling. Man kan av den vetenskapliga litteraturen nog ändå dra slutsatsen, att det är först från cirka tre års ålder som alla barn hunnit få den självuppfattning som behövs för att de i trygghet och utan större problem ska kunna utvidga bekantskapskretsen av vuxna. Min slutsats i boken Tid för Barn blir därför att samhället åtminstone till dess barnet fyller tre bör erbjuda föräldrarna omsorgsalternativ som svarar mot det enskilda barnets behov och som medger möjlighet till vård i hemmet.
Lieberman (1997) menar att separationsångesten hos många barn når sin kulmen vid 12–18 månaders ålder. Barnen har betydligt lättare att skiljas från modern vid 30 månader. Cullberg (1996) instämmer: ”Många barn placeras på dagis mitt under den fas där vi vet att barnet är som mest känsligt för skilsmässa och där behovet av trygghet är som störst.”
Det tror jag också egentligen, för tänk om hon halkar efter äldsta systern. En variant är att vi provar varannan dag, arbetar om varandra och inte låter de gå heltid. Jo, separationsfasen kommer de alltid att genomgå mer eller mindre, men tänk blir de oroligare med förändringarna att börja förskola. Det är förvisso olika det också. En del barn är mer framåt och inte lika blyga eller osäkra.
Usch så hemskt. Hoppas de är ordentligt lyhörda under dagen och hör av sig om det verkar bli tuffare.
Jag trodde inte heller beslutet skulle kännas så här tufft. Jag som längtade en tid till att arbeta, vill bara lämna det nödvändigaste. Det pratas om förskola som något som alla bör gå. Vet inte hur många gånger de frågat om förskola på bvc och anser att det är bra.
Som ni ser har jag senaste dagarna verkligen hamnat i Moment 22. Jag beter mig som om jag skickar bort barnen för alltid. Ett beslut utan återvändo!
