Har inte skrivit Förlossningsberättelse än...

men... Jag har akutsnittats två ggr nu och kommer ringa min förra kontakt via spec.mödravården för att gå igenom förlossningen och hur de kunde bedöma allt så otroligt fel.

Efter förra förlossningen bad en bm mig lägga veto om planerat snitt. Jag gick på bäckenmätning och hade "gränsvärden" på bäckenet. Vid varje tillväxtul och varje läkarundersökning "Det ser bra ut"

Jag gick hemma över ett dygn med ganska regelbundna värkar, 10 min mellanrum då förra fl blev en igångsättning då vattnet gick för tidigt hemma. Jag envisades alltså denna gång att ta så lång tid som möjligt hemma då inte vattnet gått för att slippa igångsättning då risken för snitt kan öka.

Väl på förlossningen fortsatte värkarna som de gjort hela tiden hemma. Efter 1½ timme kommer läkaren och undersöker, går tillbaka till mina journaler och säger "Det här kommer aldrig gå. Barnet måste snittas och det med en gång. Vi har en ledig lucka nu i operation".
Jag började storgråta av chocken, inte just av snittet i sig för jag visste att det fanns snittberedskap. Vi pratade en liten stund innan förberedelserna och jag fortsatte gråta. Jag bannade vården, bannade varenda läkare jag kommit i kontakt med som gett mig "garantier" så gott som garantier att jag inte ska behöva snittas utan kan försöka.
Inte en enda läkare som gjort ultraljud eller undersökningar har sagt som läkaren konstaterade inom 15 min på förlossningen "Du har inte tillräckliga mått. .Dina mått ligger på den undre skalan!" Jag filar i dagsläget på ett brev till Socialstyrelsen...det får inte gå till så här inom kvinnovården. Man kan aldrig få garantier, men man försöker lita på personalen och ändå går det så fel...

Jag har ju "bara" ärret på magen men de känslomässiga ärren är lite stora än i dagsläget. Psyket tar sitt då vi även genomlidit år av barnlöshet och så slutar förlossningarna med tumultartade känslor. Med första barnet tog vaginala försöket över 30 timmar och vi fick spendera en vecka på Neo då jag fick en infektion. Inte roligt.

Trots det funderar vi på ett tredje barn hör och häpna, men det kommer ta tid, för jag hann få lite panik inför planeringen av andra. Det plus att jag vaggades in i någon form av falsk trygghet känns...med tredje barnet blir det planerat snitt för nu får jag inte föda vaginalt. Konstigt?
Frågor som "Ska jag ta en till revansch?" kommer upp. Tredje snittet kanske blir mitt sista för många har ju en gräns på tre....men först behandla detta och annat som pågår i mitt liv. Tackar mina barn som håller mig uppe, min familj, mina vänner och mina duniga små pälsbollar.