Hipp hurra 20 månader idag

och endast två månader drygt tills lillsyskonet kommer. Jag hoppas så att du kommer ta det mesta med ro och att omställningen inte blir för stor.

Mitt löfte är att söka dagtidsjobb för det skär i hjärtat när jag kommer hem och får höra att du har kramat min tröja och funderat över vart jag är de dagar som blir på tok för sena. Lilla hjärtevännen. Jag ska ta en stor del av nästa ledighet till jobhunting!

Det var så trevligt att avsluta måndagen med att komma hem till kvällen och möta dig med världens leende och dina goa kramar. En massa bus och en kvällsmacka innan det var dags att sova. Din näsa snorig och täpp om vart, men du kom dig till ro bättre ikväll efter nässpray och en massa kramar. Hoppas du blir frisk snart.

Imorgon är jag ledig och efter det tre dagar till. Om jag orkar så ska vi åka iväg en sväng till "stan" och se på en ny bilstol och eventuellt äta lunch någonstans, men först och främst ska jag sluta gå ut och ropa och irra runt, smälta min kvällsfil och bädda ner mig. Tre månader sedan du försvann min älskade, underbara grabb.

Pappa har gjort islyktor ute vid bron idag och det blev så fint och stämningsfullt i vintermörkret. Jag hoppas de och lyktan jag alltid har tänt visar vägen hem igen. Din vapendragare är fortfarande deprimerad och är allt som oftast på övervåningen och sover. Han går ut sin korta tur i kylan för att sen äta lite, kanske umgås om vi har tur, men sen går han iväg själv...han saknar dig så oerhört. Det är verkligen inte tid att finna en ny vän. Han vill ha dig...
  

Kylig måndag

och snuvig tös hemma. Igår kväll kom hon upp flera gånger innan hon kunde komma till ro. Nässpray och snuvande hjälpte henne och sällskapet av Kanin. Jag somnade ganska tidigt, helt färdig efter helgens bakbestyr och imorse sov jag på tok för länge, men hann ändå med allt, förutom lite mindre tid med gumman. Hon väckte mig iaf kring 9-tiden och var pigg och alert så det var helt underbart att vakna till.

Fryser ute, fryser på jobbet. Längtar just nu hem så jag får värma mig med katterna framför kaminen och vara ledig i fyra dagar. Drygt tre timmars arbete kvar bara. *pust* Ibland är måndagar just måndagar. Inget mer, inget mindre.

Igår skickade jag ytterligare en annons via Lokus och annonsen kommer även synas i NSD, Kuriren och Pite-Tidningen under torsdagen! VART ÄR VÅR GRABB?! Lägg till en lätt hysterisk stämma så där har ni mig, med en uppgiven, envis klump i halsen, ett humör som den sanna östgrannesblandning jag är och med en sisu och tjurighet som inte går av för hackor. Jag är besatt... och vill så hemskt gärna få hem honom, på ett eller annat sätt.

Kan någon hjälpa mig? Jag vägrar släppa taget. Tre timmar kvar på arbetet. Det här går ju fantastiskt...

Söndagsångest

drabbade mig nu ikväll...inte för jobbets skull, utan för att jag kommer lämna hemmet...en kväll utan tösen igen och en dag utan möjlighet att strosa runt i hopp om att finna spår...Idag blev en känslosam dag... julmusiken i bakgrunden medan jag bakade och tösen vilade middag... jag grät vid spisen och blev arg över orättvisan...han skulle fira advent med mig. Han skulle vara med liksom de andra och provsmaka bullan, kakan, ja allt. Precis som han brukade.
Igår åt vi kalvsylta, potatis och räksallad och kalvsyltan...den har varit en stor favorit för honom... min lilla vän. Är du kvar eller är du en ängel som vakar över oss? Igår slog det mig igen att du känns så nära.
Idag när jag fortsatte baka under förmiddagen tittade jag ut flera gånger genom fönstret för du känns så nära.
Skriver i både dåtid och nutid för jag vet helt enkelt inte vart du är, men jag hoppas och tror än, men tron sviker mig ibland. Tur att hoppet envist håller sig kvar.

Jag får glädja mig med att det är en kort arbetsvecka. Kvällsjobb imorgon, ledig tisdag tom fredag, jobb under helgen. Onsdag Ikea och tisdag fortsatt bakning. Nu under helgen fick jag gjort Kardemummakaka, Saffranskaka, Kanelbullar och en långpanna med Pepparkaka. Sen gjorde vi en Pepparkaksdeg som skulle bakas ut idag, men vi spar den till början av veckan och jag umgicks med tösen istället.

Hon är fortsatt lite snuvig som det blev en tidig kväll efter en liten puff nässpray och en massa kramar. Jag har varit tråkigt och somnat på soffan igen senaste nätterna. Orkade inte ens se en serie igår, så ikväll ska jag försöka vara mer social, krama min gossevän som just nu ligger bredvid mig och putsar pälsen. Ska ta täcket under armvecken och katten i famn nu efter kvällsmackan och sen gå ut på en sista liten promenad för kvällen. Sen tv och efter det, ladda för ny vecka!

Nio veckor kvar

Nu känns det verkligen att det börjar dra ihop sig. Kvällarna kantas av sammandragningar, en kväll så pass så jag trodde nästan att Mini ville komma tidigare. Jag har jobbat och stått i en massa kvällar och känner att familjelivet blir lidande och jag önskar innerligt att hitta något annat under nästa ledighet. Jag trivs det gör jag, men jag klarar inte arbetstiderna längre då 90% består av senare kvällar. Veckan som gått har varit en bra vecka. Nedräkning på jobbet, men jag har haft mer go i kroppen och fixat allt bättre. Oron på kvällarna sitter kvar och jag går ut på min dagliga tur, förutom de kvällar då jag däckat i soffan med katterna bredvid mig. 14/12 kommer jag få åka på ultraljud och därefter samtal med läkaren. Jag hoppas och tror det är samma läkaren som gjorde tillväxtultraljudet på tösen månaderna innan hon kom till världen. Jag hoppas på en så bra förlossningsplan som möjligt och att jag kommer känna mig tryggare än förra gången. Snart är det tre månader sedan min guldklimp försvann. Jag vägrar tappa hoppet helt, men i kylan så är det tungt. Vi har i alla fall börjat förbereda för julen och har tagit fram dukar, gardiner och lite pynt. Idag började jag baka lite grann och ska fortsätta imorgon, men det märks att det blev lite av en vilodag idag. Middagen blev ärtsoppa och hembakade småfranskor. Det är så gott när kylan lurar utanför huset. Åh, jag har idétorka, men kanske bättrar mig framöver. Till veckan arbetar jag bara fyra dagar och sen är jag ledig två veckor och kring jul blir det väl lite dagar hit och dit och sen eventuellt går jag på ledigheten vid årsskiftet eller så blir det att arbeta vid Kristi himmelfärd också. Men jag ser ljuset i tunneln så att säga och har en oerhörd nedräkning.

En riktigt härlig dag!

Efter sex dagars arbetsvecka var det väldigt härligt att kliva från arbetet igår kväll vid 22-tiden. Hem till familjen och tv:n. Jag gjorde en repris från dagen innan och somnade på soffan efter att ha kämpat envist med att se tv.

Det har varit en händelserik vecka. Gumman har börjat ta sig ur sängen mer själv. I förrgår gick hon upp själv och nu imorse väckte hon mig och stod bredvid med kudden och kaninen i högsta hugg. Samma under eftermiddagen.

Innan middagen gick vi på en promenad och sparktur till affären och det tyckte tösen var roligt. Det var ju så länge sen sist. Jag försökte leka racer nerför backen men jag kände lite slitningar vid ljumskarna så det blev att ta det lite lugnare. Måste börja acceptera vissa begränsningar för ett kort ögonblick. På affären så träffade vi en kvinna som är sjukskriven/föräldraledig och hon bla har tänkt ett tag att höra av sig till mig för att höra om barn och föräldraträffar. De är ett fåtal som träffas på onsdag men då vi är få småbarnsföräldrar här i byn ser de gärna att fler umgås och lär känna varandra och det är toppen tycker jag. Torsdag kvällar försöker de träffas även och pyssla tillsammans, handarbetar osv och det är jag gärna med på för jag har köpt hem garn men inte kommit längre än så. Jag är verkligt i behov av mer sällskap också och nya vänskaper tackar jag inte nej till nu när jag börjat få ordning på mitt, där alla minnen sorteras och förblir just minnen :)

Jag provade göra helstekt kyckling med egen currysås, redd på grädde och ägg och till det wokgrönsaker och ris. Medan vi förberedde tallrikarna så hörde vi gumman vakna och några minuter senare kom hon och sprang ur sängen och var så glad och nöjd :) Stora tjejen. Vi busade och såg tecknat och ritade under kvällen och medan gubben nattade trött tjej så barnsäkrade jag än mer och lyfte undan lite saker, för hon lär komma upp på egen hand mer nu framöver. Efter en stund i sängen kom hon upp precis som vi anade och en ytterligare lite senare var hon ledsen. Stackaren håller nog på att bli förkyld. Första näsdropparna var obehagliga men hon nickade och höll med om att de hjälpte och nu sover hon igen. Hoppas det går över snabbt.

Vid midnatt går jag in i vecka 30. 10 veckor kvar give or take. Jag har börjat känna mer sammandragningar på kvällarna så på jobbet har jag fått pausa och gå runt och pusta. Igår kväll var det så illa så smärtan strålade längs hela korsryggen. Tänk om Mini bestämmer sig för att komma tidigare ändå? Det får bli mer vila framöver, åtminstone arbetsmässigt. För jag och ta det lugnt annars. Det händer ibland. Men just nu kan jag inte slappna av annars.

Det är på väg att bli varmare ute och jag har varit ute på en kort promenad och lockat igen. Ny mat står ute vid skogsbrynet och en gång till huset är uppskottad, för vem vet? Det är sju grader ute och det kan locka fram fler än den katt som varit här, de x antal harar och råttor som kikat fram och gjort nya spår.

Igår, trött och hormonell grät jag som ett barn på bussen. Satt och tittade på bilder på Bönan och tårarna fullkomligt strömmade ur ögonen... min man är en klippa. Han tänkte låta göra en kalender med enbart Bönebilder för presentchecken vi fått från Royal Canin. Den kommer jag vårda ömt. Min skatt. Ena dagen känner jag att jag har förlorat honom, för att nästa känna att jag kan inte sluta hoppas.

Nu ska jag logga ut och ta hand om gubben bredvid mig (den fyrbenta). Han har nyss bäddat ner sig i täcket tätt bredvid mig och behöver sin dos av kärlek i värmen. Lilla vännen. Han sover allt som oftast med mig och kommer var ledig stund. Jag är oerhört mån om att han ska få all tid han behöver tills vi ser att han är sig själv igen.

Trevlig helg på er!

Mirakel händer

och skulle jag inte tro på det eller på att allt (det mesta) händer av en anledning, så skulle jag varit helt galen vid här laget. Trots de "ringa" -22 utanför så tror jag på mirakel. Mirakel kan ske, när man minst anar det. Jag hoppas bara inte jag har fyllt min kvot för en tid framöver nu, när jag frågat efter mer än vi redan har? Jag hoppas det finns utrymme för fler.

Idag fick jag en överraskning och en känsla av att jag igen ska fråga hur högt, om någon ber mig hoppa, alltså inte privat... jag får ständigt en känsla av att inte nå fram riktigt. Men jag försöker lägga det åt sidan återigen och tänker på att igår var det 80 dagar kvar av väntan och sex veckor till nästa ledighet. Det räcker gott för mig, för att hålla ångan uppe.

Jag hann även vara på jakt efter vinterskor på lunchen men jag erkänner mig besegrad och beställer istället. Jag fick en Carbonara till middag iaf och efter det så begav jag mig tillbaka i hetluften, men blev bara tröttare och tröttare, tills jag nästan tappade rösten.

En halvtimme kvar av jobbet fick jag sammandragningar från ovan som nästan fick mig att tappa andan, så nu är den tiden inne. Den tid då man känner av all rörelse över dagen och den tid då magen stillar sig men liten är som mest vaken.

Nu hemma, tösen sover, orolig katt smyger runt, kallt ute, trött, men jag måste gå och se vad ena ligisten håller på med...

80 dagar kvar

och nu börjar jag känna att det drar ihop sig! I förra veckan var jag på första förlossningsförberedande samtalet och efter det kändes det lite bättre. Jag kommer även få en tid till läkare snart för samtal och för att skriva ihop en bra förlossningsplan så jag känner mig trygg inför det som komma skall.

Nu på fredag dags för graviditeten gick det mycket bättre, men nu senaste mådde jag så dåligt. Men det är bara blunda och häva i sig allt inom några minuter så får jag andas sen.

Vecka 29 har tagit sin början i lördags och veckorna visslar iväg. Jag jobbar en massa kväll, kväll och kväll så jag känner att familjelivet tar stryk. I förrgår vaknade huset tidigt och jag hann få en massa timmar med tösen. Det kändes så gott att åka till jobbet efter det och jag klarade mig bra under kvällen. Nu sitter jag och rastar och kommer dra mig hem 22.00. Det ska och kommer bli förändringar på det här planet medan jag är hemma med Mini och tösen.

Annars vad händer annars? Säkert mycket, fast jag har inte skrivit ner speciellt mycket. Jag försöker ta mig ur och göra lite på hemmaplan; baka, laga mat medan jag är ledig, städa och plocka och näst ut på listan är att göra klart andra barnkammaren, ut med alla grejer från rummet, städa ur och fixa.

Kylan biter på ute. Jag hatar den här kylan. Vid -10, där går min gräns! Speciellt nu när jag inte kan släppa hoppet på min katt! Vinter får det gärna vara ett tag, men med humana grader och liite vit snö och sen får allt gärna ligga kvar kring jul, men försvinna efter nyår, för att sedan förbereda tid för våren och sommaren :)

DET vore guld!

Älskad, saknad och grymt efterlängtad. Jag vill få svar...min gubbe behöver få svar. Han är så deppig min lillstora fyrbenta svartvita vän....längtar hem till honom. Då ska vi se tv och kramas i soffan innan jag åker igen imorgon vid 11-tiden.

 

1997/11/08 - 2010/11/08

13 år tillsammans, 3:e bröllopsdagen ! Jag började firandet med att vakna före sjutton på morgonen och mötte kylan utanför dörren. Som vanligt på morgonen när jag vaknar tidigt kan jag inte låta bli att gå ut en sväng och promenera, locka och fundera, även fast temperaturen är under all kritik.

I eftermiddags hade vi -15 här hemma och jag vågar inte ens se efter hur kallt det varit i natt. Det är snart två veckor sen vi fick något tips. Fällan tom som vanligt när vi kollar den och den enda som hörts och synts till nära är den beiga "polaren" till vår gubbe.

Jag tog mig iväg till jobbet, försökte få sluta tidigare, men pga stormvarning i södra Sverige så gick inte det. Jag handlade hem lite fika till oss på vår dag när jag var till Condis för att köpa min lunchmacka. Sen jobba vidare till 18.30 innan det var dags för hemresa. Imorgon ska vi ta igen lite mer firande för nu är jag ledig fyra dagar innan det är dags för helgjobb. Härligt! Ikväll värmde jag spagetti och köttfärssås och sen ett wienerbröd med choklad till efterrätt.

Nyligen kom jag in från en kvällstur...så kallt ute...inget spår, inget jamande. Vart är du vännen? Jag vill bara veta. Vad som än har hänt så vill jag bara veta. Tänk om du är längre bort? Tänk om någon har tagit in dig i värmen? Tänk om du ligger ute i kylan hjälplös? Tänk är det länge sen vi förlorade dig men vi fortsätter hålla hoppet uppe... Älskade vännen. Du skulle ju vara med oss och fira vår dag... vart är du?

Säkert finns det de som är less att läsa om jakten på den försvunna katten men jag måste få skriva av mig och här känns som en bra plats. Ett utrymme helt för mig.

Vad som annars avslutade jobbet idag... jo, jag blev nollad...dvs ingen löneökning, så nu blir det en till strid med facket... börjar bli less på att bråka, men jag är envis så jag ger mig inte i första stund. Jag ska ha det jag har rätt till. Jag är värd mer än 0:-. Alla som fått nollbud är VÄRDA MER.
Efter samtalen fick vi ett tråkigt besked... en kollega förlorade sitt barn i förra veckan, fem veckor innan bf... jag blev alldeles kall och sen började jag svettas helt apropå. Mina tankar går till de alla och med det avrundar jag skrivandet och beger mig till soffhörnet och tv:n...

När saker och ting sker här i livet så är jag så tacksam över det vi har tillsammans!
Jag kunde aldrig tro att vi skulle se den dagen då vi blev föräldrar. Jag tar inget för givet. En kollega blev lite oroad för min skull, men jag sa att varje dag är en gåva under graviditeten. Det känns som ett mirakel att jag ens blivit gravid två gånger... så jag är helt lugn den dagen liten tittar ut.

Ta hand om varandra!

90 dagar kvar

till nästa mirakel kommer till oss. Idag gick jag in i vecka 28 och jag mår fysiskt sett väldigt bra. Det känns att magen börjar bli tyngre och igår upptäckte jag en knuta i ryggslutet så något fel har jag gjort under dagarna jag burit och grejat hemma. Men inte mer än så. Humöret kan dock åka berg och dalbana men det beror på så mycket annat. Saknaden av katten en av de. Vi var och tittade till fällan igen och la lite korv i den. En massa nya kattspår fanns där omkring och det finns inte så många katter där i närheten. En tror jag? Annars har helgen varit riktigt bra. Det började snöa lite igår och nu under dagen kommer det stora lappar från himlen. Så mysigt och bra spårväder. Dock är jag lite orolig att det ska snöa för mycket. Nåväl. Igår gjorde vi palt som inte blir allt för ofta och så gott det var. Idag bestämde vi oss för att göra hasselbackspotatis, fisk, sås och sallad och till efterrätt när vi varit och kollat fällan och kört runt blev chokladpudding :) Jag har varit sjuk under veckan. Det började med en rejäl förkylning redan i fredags efter min sex dagars vecka och under helgen blev magen alldeles galen. Diagnos i måndags; Maginfluensa, börjar med förkylning oftast. Gumman har haft feber senaste dygnen. Inte så hög så hon har påverkats nämnvärt, men lagom för att tappa orken mer än vanligt och i eftermiddag lät hon värre täpp i näsan när vi åt middag... en massa fisk och dryck gick ner, men inte mer än så. Till kvällen blev hon så trött men efter en stund i sängen fick hon panik. Näsan var alldeles snorig och hon hade svårt att andas och försökte andas genom munnen. Efter lite bök fick vi näsan någorlunda fri. Jag frågade henne om hon ville låna min kudde så huvudet kommer högre upp och det ville hon. Sen satt vi och kramades en stund hela familjen och nu sover hon gott i sängen med sin kära kanin. Imorgon måste vi åka förbi apoteket och få första näsdropparna innan vi åker vidare på besök. Om det blir besök. Det beror helt på gummans form. Veckan som kommer ska bli spännande och sista tiden fram till årsskiftet än mer spännande... jag är ambivalent...det är nog rätt ord? Ja, det speglar nog ganska bra hur jag känner just nu, utan att skriva ut för mycket detaljer. Jag är väldigt säker i mitt beslut dock om framtiden. Nu tänkte jag avrunda kvällen med lite tv och sen får vi se hur natten går.

Vi skriver vår egen historia

och efter varje stor händelse, vänder vi på bladet, vi blickar framåt, stannar till då och då och tittar bakåt... ibland fastnar man just bakåt i tiden och stirrar sig blind på vad som hade kunnat vara annorlunda och vad man hade kunnat förändra där och då, om man bara hade facit då i handen. Tyvärr har vi inte det och vi arbetar med de verktyg vi har, de fakta vi har framför oss och den kunskap vi samlat efter vägen. Jag talar om alla typer av förhållanden, vare sig det gäller privat, arbete eller annars... det är lätt att vara efterklok och med facit sitta och "tänka om". Ta min skatt som exempel...hade jag inte öppnat dörren hade han inte varit försvunnen. Hade jag öppnat dörren vid ett senare tillfälle...hade det blivit samma resultat eller hade allt sett annorlunda ut? Vore han här hos oss då? Om vi inte kämpat oss genom barnlöshet, sjukdom och andra tyngre saker tillsammans...hade vi varit de vi är idag? Vilka hade vi varit tillsammans om vi inte gått igenom allt detta? Hur hade allt sett ut, här och nu, om vi inte hade haft alla motgångar? Hade vi fortfarande lärt oss lika mycket som vi lärt oss idag? Eller hade vi faktiskt haft lika mycket kunskap, fast på ett helt annat sätt? Hur hade jag valt, om jag inte blivit så påverkad av allt efter vägen? Vilken väg hade jag gått? Hade jag varit samma person i grund och botten, som jag ändå känner att jag är efter allt? Jag finns där långt inne, men ibland gömmer jag mig undan allt och vill bara glömma bort tid och rum och bara vara. Jag inser att jag har inte hämtat mig från allt. Jag faller tillbaka i "tänk om" och jag gör det med besked då och då. Oftast är jag den starka som kämpar vidare, arbetar så det ryker, ser framåt utan att blicka minsta bakåt i tiden, men då och då...när allt är tyst och stilla...stannar jag upp och reflekterar över allt. Och det är ok. Men vad som inte är ok, det är när tankarna upptas helt av "tänk om". 2010-11-08 har vi varit tillsammans i 13 år. Det är tre år sedan vi stod framför varandra i kyrkan här bredvid och gav varandra löftet om att alltid finnas där för varandra, att älska varandra i nöd och lust...sjukdom och i hälsa... vi grät en tår när prästen pratade om barn, kommande barn. Då kändes det så långt borta... Idag, har vi en dotter på 1,5 år och en liten på väg. Jag kan för mitt liv inte förstå än att vi är på väg att få ett till mirakel. Jag kunde inte drömma om detta för några år sedan. Jag tänkte bara där och då på att gå vidare från drömmen och nu är jag själaglad, nervös, förväntansfull men samtidigt rädd...rädd att jag har ropat efter för mycket och rädslan att förlora det vi har, den växer sig lite starkare för var sak vi får. Jag är så oerhört tacksam över allt vi har, det är jag verkligen, men orosmolnet över mig, måste jag försöka blåsa bort och bara njuta av allt. Fånga dagen och leva här och nu. Jag tror jag kommer dit snart... jag måste bara ge det mer tid. Jag är på väg, men jag är inte där än. Tid, bara tid!