Natten med Molly

Nattsuddar efter att ha blivit väckt av orolig tös bredvid mig...sitter nu och funderar på allt och ingenting i soffhörnet med tända ljus. Ute är det riktigt disigt och kallt, ungefär som en höstnatt. Jag låg och kramades en stund med Molly, lovade dyrt och heligt att ta tid för henne, saknar hennes vän Trixie som lämnade oss för 11 månader sedan och letar fortfarande efter Gubbens vän, Bönan. Att fyrbenta kan ta så stor plats i ens hjärta. Genom allt jag gått igenom har jag liksom många andra tytt mig till katterna.

Molly och Tyra har påbörjat att vänja av ungarna med att dia så vardagen med de går sakta och säkert tillbaka till det normala + tre galna buskatter som bonus en tid till. Ganska tufft bitvis att bolla familjeliv med katterian och när resten av huset har lagt sig tar tiden för katterna mer över och väldigt ofta blir det sena timmen innan sömnen infinner sig.

Jag kom att tänka på tiden som varit, tiden jag känt att jag gått mycket ensam fast jag haft familjen nära. Jag har investerat all tid utanför allt annat med mina barn och mina katter, funderat över framtiden, njutit av alla framsteg.

Tex har Lill börjat prata, imitera mer ord. Hon tog sig upp själv i soffan tidigare i veckan. Hon leker busigare, testar studsmattan med syster och utvecklar en egen vilja i en rasande takt. Syskonkärleken syns mer och mer och lillasyster tar efter sin förebild för varje steg de tar.

Ikväll bakade vi Chokladbollar och det gick vilt till av blandande och provsmak som slutade i bad och klädtvätt.

Nattskräck har jag bara läst om och hemska tid hur det kan skrämma en själv också. Ett barn som vaknar upp och skriker rakt ut så det tar sin tid att lugna barnet och sen en själv. Bästa gumman. De är mitt allt.

Gumman genomgår den tuffaste delen av "trotsen" och det är svårt, främst för henne, men även hela familjen. Att lära sig tyda alla utbrott, lugna och trösta och få balans i ett ibland fullständigt kaos. Vi lär oss sannerligen nytt varje dag. Hon är så klok. När hon ser att jag också kan vara ledsen säger hon ofta "Jag ser att mamma också behöver en kram" och så håller hon om mig hårt. Det värmer så oerhört. Alla tvivel och samvetskval blir som bortblåsta. Det här är livet med en 3-åring och dagarna är fullspäckade av händelser.

Jag älskar det och saknar ibland bebistiden. Gumman har kastat blöjan också dagtid för en vecka sedan drygt och Lill provar att sitta på pottan hon också. Jag skrev tidigare om Kvinnokliniken och tankarna finns ibland på ett tredje barn...men det känns i hjärtat att det inte är rätt...inte just nu med tankarna jag bär inom mig.
Det och det faktum att jag tyckt ett tag att det är svår nog att finna tid för alla som delar detta hus :).

Vi är ju trots allt fyra plus åtta katter!