Sitter med datorn i knät, tv:n surrar i bakgrunden och gumman snusar bredvid mig. Gubben tog kvällspasset och jag somnade framför tv:n till lite serier. Gumman var mätt, nybytt men oerhört övertrött och grinig, så de tog en biltur och så passade gubben på att fota lite grann. Hon somnade som en stock och fortsatte så i fyra timmar. Sen tog jag över och vi hade en matstund och lilla Bambino somnade så gott direkt efteråt. Jag vet att jag borde sova igen, men jag ska bara...
kan inte låta bli att titta på henne och vaka en del nätter. Sova kan jag göra under dagen också, när hon sover.
Tänk att hon har firat 1-månads dagen redan. Hon växer så det knakar...51,5 cm och väger snart 4,5 kg. Över en månad sen förlossningen var.
Funderar på vilken karusell det har varit sedan dess. Första veckorna, lyckorus och floder av glädjetårar och lättnad. Men även sömnbrist och en massa kraft till att hitta alla rutiner.
Nu känns det som att vi hittat rätt senaste veckorna. Vi vet ungefär när hon vaknar på morgonen, när hon vill vila en längre stund på eftermiddagen, korta vilan under kvällen och sen när hon går och lägger sig för natten, för att ibland vakna upp och vilja ha snabbmat.
Jag har gått igenom historien flera gånger och funderat över allt och ingenting. Hormoner kan fortfarande vara i rusning i kroppen, för förutom tårar som trillar av lycka så har jag kommit på mig själv med att vara fruktansvärt lättirriterad senaste tiden. Inte på något speciellt direkt..bara vansinnigt kort stubin och grinig.
Så mycket har jag kommit fram till, är att jag behandlar och behandlar allt.
Vissa dagar kan jag inte låta bli att vara förbannad på mig själv, när jag är trött, för att jag visste egentligen innerst inne, tror jag, vad som behövdes, men jag blundade och sprang vidare...för att sedan när jag sovit tillräckligt, känna att jag är så tacksam igen. Förvirrande? Jo, minst sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar