Kom på mig själv att känna samma ambivalens och lite blues under gårdagen iom att Lill snart inte är bebis längre. Vi har lagt undan mer kläder och är inne på 80 osv som det knappt är ett år sen vi la undan för T.
Det går så fort och trots att första året är lite upp och ner med sömn, nya rutiner och hitta de nya rollerna i vardagen så älskar jag den tiden. Det är så mysigt med ett litet knyte, men jag känner mig för första gången på länge väldigt tillfreds med livet jag aldrig trodde skulle bli verklighet.
"Mini" blev 4 månader 6/1 och han har nu nått den eminenta vikten 2105 gram. Snart väger han mer än sin mor som är så liten och nätt med sina 2800 gram. Älskade katter, vad tråkigt det vore utan deras sällskap. Mini kommer bättre överrens med Gubben nu senaste veckorna så då känner vi oss tryggare med att behålla honom. Han är en kopia av sin mor, så go, men ack så lätt att missta den ena för den andra när de ligger och sover.
Nu är vi en bit in på det nya året och jag har gett mig själv så många löften men det första och största är att jag ska må bra och familjen ska må bra. Jag motionerar mer. Det blir pulkdragning, promenader och sparkrace ner till affären.
Jag har 6 kg kvar till min första målvikt och sen efter det är det tänkt 5 kg till. Vägen är lång än så jag fokuserar på målet och försöker att inte hela tiden ge upp för chokladsuget och kolhydraterna, som är de största bovarna.
Jag har inte alls haft blogghumör, eller ja, jag har haft det men vardagen kommer mellan och det är sällan en lugn stund i huset. Jag har dock gjort som förr, noterat framsteg och händelser och fotodokumenterat, för tanken är ju att barnens album ska bli fyllda med minnesanteckningar och bilder så det blir en del att skicka för framkallning när man ligger efter.
Dags för mer kaffe innan listan med projekt betas av.
Älskade barn, tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar