Redan vid kläd och blöjbytet kände jag att förskolan kommer bli tuffare. En motvillig tös sprang runt med frukost varvat med kläder. Flera gånger stannade vi upp och kramades och pratade.
På vägen dit åkte båda i vagnen då T var betydligt tröttare av seg snuva och tuffa uppvaknanden under natten.
Väl på förskolan vill L inte upp ur vagnen och sen ville hon inte lämna famnen, men sen gick det bra att klä av henne. Jag känner lite stress att lämna snabbt, men L börjar gråta igen. Jag provar sträcka över henne och säga kort "Hej då" men det blir bara värre.
Men jag bestämde mig att ändå kolla av och väntade ute i hallen medan de gick. Hon grät lite i några minuter till och sen samlade hon sig...det skär i hjärtat...
Gick jag emot mina principer igen, för att prova förskolans variant av effektiva lämningar...? Ja, definitivt. Jag som skulle gå idag...Men, i eftermiddag kommer vi få tider för nästa vecka och det pratas om att de ska få stanna längre och vila, men jag lämnar inte ett ledset barn en tredje gång, som inte går frivilligt till pedagogen...det har jag inte samvete kvar till att göra.
Jag ska ge på förslag att komma ännu lite tidigare och stanna kvar, klä av i sakta mak, prata lite mer med Lill och be att hon kanske går in med T till de andra barnen, eller så sitter vi kvar tills hon är redo att gå med pedagogen...
Usch, jag känner mig misslyckad i skrivande stund...men jag måste göra vad som känns rätt. Jag vill inte skapa en känsla av rotlöshet hos mina barn. Är Lill för liten att lämnas, så är hon det.
Då är det upp till oss föräldrar att ordna vardagen efter henne, inte tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar