Första skrattet

ikväll när vi busade. Ett kort Ähä hä :-) följt av ett stort, brett leende och gurgel! Så roligt att se. Jag tror värmen har tagit ut sin rätt idag, för gumman har vilat mycket och sen mitt vad det var så hade hon överskottsenergi när det blev svalare mot natten. Nu för en stund sen blev det tyst, så får se vad som händer.

Igår fick jag ett återfall och funderade över gammalt groll. När ska jag glömma helt? Är jag så ärrad av allt, så det verkligen ska ta sån tid att glömma och gå vidare? Fattar inte det här...Jag försöker, fundera, registera och acceptera tankarna, men ibland går de på villovägar och allt blir så himla upp och ner i huvudet...skriver om historian innan vår lilla gumma...

Jag har faktiskt varit på bra mycket bättre humör nu en tid och får bara mest glimtar tillbaka numera, men idag brast det och jag kände mig så himla ledsen, samtidigt som jag är så arg på mig själv som gjort allt så mycket jobbigare än vad det kanske hade behövt vara...bara jag hade pratat med någon...vem som helst istället för att försöka vara stark och tänka att man minsann klarar det här...

Det gör jag ju inte när det faller tillbaka över mig och jag känner bitterheten suga tag i mig... Varför är man så dum, så man går så länge och håller inne på känslor, för att de senare bara ska svämma över tillbaka på en på nytt?

Är det verkligen konstruktivt och vad får jag ut av det? Jag blir ju inte gladare av att ha det hängandes över mig. Jag önskar att jag visste vem jag kunde prata med...någon som får mig på bättre tankar, när jag själv inte alltid kan tänka att gjort är gjort...

Jag kan inte fortsätta anklaga mig själv för något jag gjorde mot bättre vetande tidigare... Att vi helt vände fokus mot andra saker runt om oss, istället för att ta tag i det viktigaste....längtan som jag slog undan med ett stenhårt försvar utåt...
Jag önskar ju så att hon kommit till oss tidigare...

Jag är absolut en av de som omvärderar allt just nu och där allt annat kommer i sista hand och där jag ser tiden med gumman, som det absolut viktigaste.

Det är så underbart att sitta med gumman och bara stanna i nuet och det vi har nu. Det är jobbigt när tårarna tar över för stunden. Visst är det befriande, men det är tungt att det pyser ut lite då och då.

Jag får försöka fortsätta att arbeta på att glädjas över det jag har hela tiden och inte fastna i det gamla. Lättare sagt än gjort, men jag måste vidare. Just nu straffar jag oss båda när jag helt enkelt inte kan glömma. Eller glömma?
Jag behöver inte glömma, bara försöka lägga det åt sidan. Att allt redan har förändrat mig allt för mycket, det vet jag redan sen länge tillbaka, för vem kan säga att man minsann inte alls förändras efter en kris?