Där känslan går in, flyger logiken ut

Jag är ganska känslosam av mig och ofta när jag blir ledsen, arg eller besviken, så tar känslorna överhanden ofta. Jag blir som ett trotsigt barn om det går för långt och jag exploderar och får mundiarée. Om ingen då fångar upp mig får fantasin fritt spelrum. De som reagerar med tystnad då istället för att säga något lugnande till mig (om än att jag kanske inte blir lugnad), de ger mig tid för spekulationer kring vad de tänker på och hur de tänker, innan jag ens själv stannar upp och inser att mitt logiska tänkande redan försvunnit från mig, för si så där, flera 100 meningar sedan....
När jag sen fått ur mig allt, går jag iväg och då i efterhand kan jag få tillbaka logiken igen, som sedan kryper till korset och förklarar mina känslor och tankar.

Imorse var gumman stor igen och drack 2dl fullkornsvälling och som igår kväll, tog hon ett bad igen efter lunchen för hon hade frukt överallt, tom i örat. Nu pausar jag lite medan far och dotter är i köket. Jag behöver landa i mig själv efter en sådan där känslostorm som jag skrev om i början. Frågan är. Är jag redo att gå vidare, eller behöver känslorna landa ytterligare? Kommer jag våga gå vidare helt, eller ska jag nöja mig med det jag har? Man vet vad man har, men man vet inte vad man får.
Jag är ju nöjd, men vill jag ha mer? Yrkesmässigt vet jag. Jag VILL ha mer!