Jag har funderat en del. Helgen har varit trött och filosofisk. Jag har sett både Revolutionary Road och The Reader. Djupa filmer. Igår kväll när jag sett klart R R så gick jag runt i min lilla bubbla :).
Den handlade om ett par som tappar bort sig själva och varandra i sökandet efter familjeidyllen. Två barn, fast anställning som utåt sett ser jättefint ut men tristessen lurar under ytan, hemmafru, det perfekta amerikanska (svenssonlivet) livet. Livet som alla vill ha? Många vill det.
Men precis som mig längtade April tillbaka till det som gjorde att de en gång träffades, deras drömmar som suddats ut av vardagen, en fru som drabbas av en depression som till slut får ett sorgligt slut.
Kommer att tänka på "Bättre att bryta ihop än bita ihop" Jag förstår inte varför många känner ett krav av att bita ihop hela tiden? Det är väl bättre att vara sann mot sig själv?
----------
Känner att jag bör göra en dementi. Jag känner mig inte deprimerad, utan nyorienterande :) När jag gör slag i saken fullt ut kommer jag skriva vad det blev. Det blir lite studier, det är jag säker på, men vad mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar