Fyra dagar kvar

och idag har jag varit värre lugn. Jag hade en massa förvärkar under natten och var vaken till efter 3 någon gång, men vaknade ändå vid 9 och var väldigt pigg. Strax därpå kom tösen upp och gubben så det blev en tur till affären och sen gjorde vi mannagrynsgröt. En riktigt lugn och skön morgon.
Vid 14-tiden dock kom tröttheten som ett brev på posten. Vi busade lite och jag och gumman dammsög men efteråt så var det dags för en liten middagsvila. De andra åkte iväg på ett uppdrag medan jag vilade....och som jag vilade, över två timmar när jag väl kom mig i säng efter en massa spring till toan.

Middagen blev enkel; blodpudding med en massa vitkål och sylt. Hade tänkt baka idag men saknade motivationen, men imorgon hade jag tänkt göra sirapskakor och sockerkaka åtminstone och sen moppa av golven.

Jag vet inte hur många gånger jag har kollat BB-väskan så det borde vara fixat. Kvar att göra är att ta med dricka, lite mackor och mobilladdaren. Huset sover just nu men ack vilken rastlös känsla jag har i kroppen.

Nu är namnlistan renskriven så då får jag bocka för den också... att det ska vara så svårt. Men det ska kännas helt rätt. Mitt vad det är kommer det dagen innan som när gumman kom. Det kändes så rätt och vid första ögonblicket vi sågs stämde det fortfarande så Thea fick det bli. Vår kära ögonsten.

Trots rastlösheten vore det dags att sova snart. Jag ska bara. Erkänner att jag börjar bli lite orolig. Tisdag imorgon. Om inget har hänt innan torsdag ska vi på ett till tillväxtultraljud. Ok att jag fick en liten blödning igår natt och förvärkar men varje morgon är det så lugnt förutom en del sammandragningar. Undrar om det startar snart eller om det blir övertid? Åh, jag får sluta kasta in handduken och hoppas på fler tecken. Men...är bebisen för stor trots att h*n alltid varit på -5% av kurvan och trots mindre huvud så vet jag vad som väntar; snitt. Inte min dröm då förra akutsnittet blev en väldigt omvälvande upplevelse. Jag har hela tiden förlikat mig med tanken på att det kan bli snitt för bebisen ska ju ut helt enkelt men jag har svårt ibland att koppla bort känslan från förra gången då bedövningen inte tog helt och fullt. Den svidande känslan och ljudet när de skar genom muskulaturen.
Jag SKA ha med mig musik nu i fall att för man vet aldrig. Å andra sidan, andas, för om inte annat händer så vet jag mer på torsdag och blir det då igångsättning så blir det, eller så blir det inplanering av snitt och då hinner bedövningen med på ett annat sätt än vid akut utgång.

Huset sover och jag ska luta mig tillbaka och bara vara ett tag till. Projekten får vara till imorgon.