"Mamma, mamma, se så stor jag är!"

Tro mig gumman, jag ser hur stor du är på väg att bli. Jag får knappt kalla äldsta dottern för lilla tjejen längre. "Mamma, jag är en stor flicka!". Ändå kryper hon stundvis upp i famnen och syskonkärleken bränner över älven och tillbaka en del dagar. Det är tufft att växa upp och bli så medveten om allt runt omkring. Vänner tar större plats, syster får inte följa till förskolan, fast andra stunder är de bästa vänner.
Det märks att vi har ordnat en riktig familjehelg. I torsdags var det en vecka sedan drygt som mina hjärtan var på förskola men det gick hur bra som helst. L grät dock när jag hämtade de och det skär lite i hjärtat, för jag reagerar direkt med tanken på om hon har varit ledsen länge, utan att visa det, men hon hade ätit bra och busat med glatt humör. Rena energiknippena vi hämtade och det värmer så att se att de trivs.

Det vänder snabbt humöret. Ikväll är en sådan dag, då jag verkligen har tränat på mindfulness och levt i nuet. Vi har bakat Tigerkaka och gjort mer trolldeg och promenerat ute...vi har sett film och bara tagit det lugnt. Humörväxlingarna i vardagen är tuffa att hantera, men jag lär mig jag också. Jag är inte mer än människa. Jag tror inte på att bråka, men jag verkar ha svårt att bli av med en ful ovana; skrika...och det tar dottern efter...jobba på det, jobba på det.

Veckan som kommer, vill jag inte tänka särskilt mycket på. Vi har en del tuffa möten framför oss och jag vacklar mellan hopp och starkt tvivel, kämparanda och känslan av att vilja ge upp.

Tuff balans, men jag väljer oftast hoppet. Jag befinner mig här och nu, med sovande barn och sovande katter och lite favoritserier. Fringe nästa.