med lämningen...det ska gå snabbt och effektivt trots tårar...jag har inte en chans att hinna med, än mindre barnet...vad ska jag göra för att få pedagogerna att förstå? Jag önskar att i SISTA HAND gå från ledsen tös...
Sista dagen på inskolningen och igen känns det som att kommunikationen går åt skogen och jag känner inte att hon är bra inskolad eller ens redo när hon inte kan få lämna mig utan att bli ledsen...
Vad skiljer mannens lämningar mellan mina? Ses jag som den besvärliga som vill ta allt i min egen takt och innan stressen kanske sätter klorna i mig, så är det bäst att springa.
Jag var trygg igår med lämningen och två glada barn, men jag avskyr att känna mig i underläge och att faktiskt i slutändan, trots samtal, inte respekteras.
Vi har ingen annan förskola nära...och väldigt få barnvakter, så att jag skulle ens känna mig bekväm att arbeta heltid, finns inte. T har allmän förskola och L har 15h om det behövs.
Jag inser att det blir många kvällar för att få klart mina kurser, för att kunna jobba och hålla ihop ekonomin.
Min plan är snart klar! Mitt ärende om F-skattesedel avslutades igår så nästa steg är en egen hemsida, med uppdragsinformation och diverse.
Ja, jag vill inte berätta för mycket än, då allt har några månader på sig att sakta byggas upp och falla på plats.
Vad jag annars känner att jag har framför mig är ett beslut som jag dragits med en längre tid...ett beslut jag skjutit på framtiden, med hopp om att det mesta ska vara som förr. Ibland känns allt bättre, men många, för många gånger blir jag bevisad om motsatsen. Tvivlen sitter fast i mig...ilskan och känslan av maktlöshet...glädje och hopp mixat mitt i allt, tankar på allt med barnen som prio 1 och vad ska behöva hända, för att allt ska bli bra igen...? Varför ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar