Bluesen

Bloggtorka och fullt upp i tankarna. Få se vad har hänt? Vi tar dagen som den kommer, busar med gumman och ser hennes framsteg med att gå ett par steg åt gången och jollra på. Senaste veckan har hon inte alls ätit så bra som hon brukar, så mycket av tiden har gått åt till att äta i små omgångar; frukt, halva grötportioner, smörgåsrån, plock från vår mat.
I förrgår var min man med tösen på besök hos faster. De åkte vid 13-tiden och kom hem närmare 19-tiden. Jag passade på att vila ett par timmar, tog en lång dusch och sen hade jag tv-kväll med katterna. Första gången hon är från mig så pass länge så första stunden var jag galet rastlös... hur ska det bli när jag går till jobbet då första dagen? Kommer ha ångest första tiden.... skönt att jag kommer gå halvtid, skönt, skönt, skönt.
Jag har haft en svacka och funderat för mycket framåt. Resultatet blev att jag blev så otroligt stressad och jag märker att jag har inte riktigt lagt all oro bakom mig än. Förlossningen känns ännu lite jobbig att tänka på, oron på Neo, tröttheten första veckorna hemma. Jag försöker kämpa med vikten nu. Ärret har bleknat på magen, men den kommer nog inte bli densamma. Jag gör situps på situps, senast idag 100 stycken och det brände i hela magen. Något vi hade behövt lova varandra är att inte ta några större beslut första året. Nu har vi pratat om allt och ingenting, men bromsat och det känns skönt.
Framsteg senaste kvällarna. Tösen låg och surrade igår och sen somnade hon själv. Ikväll har hon surrat en längre stund och helt plötsligt blev det tyst. Jag som var beredd på att gå dit. Jag är glad att jag förlängde ledigheten, för nu när matstrejken pågår så har hon ammat mer. Men vad ska jag göra? Huvudsaken är att hon äter. För går varken gröt eller välling, så finns det inte så många alternativ. Inte heller när hon kastar frukten i golvet och pekar på allt annat.

Lilla, söta gumman. Du är mitt allt och jag älskar dig över allt annat!


Nästa vecka är det dags för 1-års kontrollen och sprutor.