Förändringarnas tid

börjar nu med start måndag. Jag är stärkt i mitt beslut. Jag har skinn på näsan och jag har förmågan att lyfta ordentligt på locket och tala för min skull. Jag har under en lång tid fortsatt att ställa mig själv...lite åt sidan om man säger så. Men nu är det alltså dags, att ta nya tag. En del samtal är ganska svåra att ta, veta hur man ska börja de, men efteråt, när man sagt sin mening, så brukar det allt som oftast sluta med ny energi att bida till annat gott i livet. Det är nu jag tar kontrollen igen!

Vår kära Bönekille har i skrivande stund varit borta i sju veckor. Eller ja, vid 16-tiden, men det spelar mindre roll. Jag tror tårarna är slut nu, men frustrationen, irritationen, saknaden och stressen sitter kvar som en hög stenar på axlarna. Jag drar mig uppåt, men lika snabbt känns det som att någon slår ner mig igen. Ingen kan ersätta den klimp som kom till oss när allt var så tungt och mörkt. Min Frans, Sverker, Beanie, Grabben Grus, Lillfjant. Kärt barn har många namn och fler än de jag räknat upp nu, det har han.

Vi har ställt fällan vid en farm nu under kvällen och jag hoppas så innerligt att han ska finnas där. Ikväll när vi kom hem såg jag skymten av en rödvit randig katt och hjärtat hoppade nästan ur kroppen! Jag stod länge ute och studerade varje rörelse och tittade efter katten. Men på lite närmare avstånd såg det ut som polaren...tyvärr. Han såg magrare ut...medan jag följde honom gick han mellan husen och försvann i mörkret. Han jamade högt längs vägen och lämnade mig med en suck...

det som är tungt med en ny vecka just nu... det är att veckorna allt som oftast börjar utan honom.

 Imorgon är en ny dag med nya möjligheter. Nästa gång får jag skriva mer om vad som hänt senaste tiden, men just nu behövde jag peptalk och skriva om saknaden...