Nio veckor kvar

Nu känns det verkligen att det börjar dra ihop sig. Kvällarna kantas av sammandragningar, en kväll så pass så jag trodde nästan att Mini ville komma tidigare. Jag har jobbat och stått i en massa kvällar och känner att familjelivet blir lidande och jag önskar innerligt att hitta något annat under nästa ledighet. Jag trivs det gör jag, men jag klarar inte arbetstiderna längre då 90% består av senare kvällar. Veckan som gått har varit en bra vecka. Nedräkning på jobbet, men jag har haft mer go i kroppen och fixat allt bättre. Oron på kvällarna sitter kvar och jag går ut på min dagliga tur, förutom de kvällar då jag däckat i soffan med katterna bredvid mig. 14/12 kommer jag få åka på ultraljud och därefter samtal med läkaren. Jag hoppas och tror det är samma läkaren som gjorde tillväxtultraljudet på tösen månaderna innan hon kom till världen. Jag hoppas på en så bra förlossningsplan som möjligt och att jag kommer känna mig tryggare än förra gången. Snart är det tre månader sedan min guldklimp försvann. Jag vägrar tappa hoppet helt, men i kylan så är det tungt. Vi har i alla fall börjat förbereda för julen och har tagit fram dukar, gardiner och lite pynt. Idag började jag baka lite grann och ska fortsätta imorgon, men det märks att det blev lite av en vilodag idag. Middagen blev ärtsoppa och hembakade småfranskor. Det är så gott när kylan lurar utanför huset. Åh, jag har idétorka, men kanske bättrar mig framöver. Till veckan arbetar jag bara fyra dagar och sen är jag ledig två veckor och kring jul blir det väl lite dagar hit och dit och sen eventuellt går jag på ledigheten vid årsskiftet eller så blir det att arbeta vid Kristi himmelfärd också. Men jag ser ljuset i tunneln så att säga och har en oerhörd nedräkning.