Vi skriver vår egen historia

och efter varje stor händelse, vänder vi på bladet, vi blickar framåt, stannar till då och då och tittar bakåt... ibland fastnar man just bakåt i tiden och stirrar sig blind på vad som hade kunnat vara annorlunda och vad man hade kunnat förändra där och då, om man bara hade facit då i handen. Tyvärr har vi inte det och vi arbetar med de verktyg vi har, de fakta vi har framför oss och den kunskap vi samlat efter vägen. Jag talar om alla typer av förhållanden, vare sig det gäller privat, arbete eller annars... det är lätt att vara efterklok och med facit sitta och "tänka om". Ta min skatt som exempel...hade jag inte öppnat dörren hade han inte varit försvunnen. Hade jag öppnat dörren vid ett senare tillfälle...hade det blivit samma resultat eller hade allt sett annorlunda ut? Vore han här hos oss då? Om vi inte kämpat oss genom barnlöshet, sjukdom och andra tyngre saker tillsammans...hade vi varit de vi är idag? Vilka hade vi varit tillsammans om vi inte gått igenom allt detta? Hur hade allt sett ut, här och nu, om vi inte hade haft alla motgångar? Hade vi fortfarande lärt oss lika mycket som vi lärt oss idag? Eller hade vi faktiskt haft lika mycket kunskap, fast på ett helt annat sätt? Hur hade jag valt, om jag inte blivit så påverkad av allt efter vägen? Vilken väg hade jag gått? Hade jag varit samma person i grund och botten, som jag ändå känner att jag är efter allt? Jag finns där långt inne, men ibland gömmer jag mig undan allt och vill bara glömma bort tid och rum och bara vara. Jag inser att jag har inte hämtat mig från allt. Jag faller tillbaka i "tänk om" och jag gör det med besked då och då. Oftast är jag den starka som kämpar vidare, arbetar så det ryker, ser framåt utan att blicka minsta bakåt i tiden, men då och då...när allt är tyst och stilla...stannar jag upp och reflekterar över allt. Och det är ok. Men vad som inte är ok, det är när tankarna upptas helt av "tänk om". 2010-11-08 har vi varit tillsammans i 13 år. Det är tre år sedan vi stod framför varandra i kyrkan här bredvid och gav varandra löftet om att alltid finnas där för varandra, att älska varandra i nöd och lust...sjukdom och i hälsa... vi grät en tår när prästen pratade om barn, kommande barn. Då kändes det så långt borta... Idag, har vi en dotter på 1,5 år och en liten på väg. Jag kan för mitt liv inte förstå än att vi är på väg att få ett till mirakel. Jag kunde inte drömma om detta för några år sedan. Jag tänkte bara där och då på att gå vidare från drömmen och nu är jag själaglad, nervös, förväntansfull men samtidigt rädd...rädd att jag har ropat efter för mycket och rädslan att förlora det vi har, den växer sig lite starkare för var sak vi får. Jag är så oerhört tacksam över allt vi har, det är jag verkligen, men orosmolnet över mig, måste jag försöka blåsa bort och bara njuta av allt. Fånga dagen och leva här och nu. Jag tror jag kommer dit snart... jag måste bara ge det mer tid. Jag är på väg, men jag är inte där än. Tid, bara tid!