Det har varit en händelserik vecka. Gumman har börjat ta sig ur sängen mer själv. I förrgår gick hon upp själv och nu imorse väckte hon mig och stod bredvid med kudden och kaninen i högsta hugg. Samma under eftermiddagen.
Innan middagen gick vi på en promenad och sparktur till affären och det tyckte tösen var roligt. Det var ju så länge sen sist. Jag försökte leka racer nerför backen men jag kände lite slitningar vid ljumskarna så det blev att ta det lite lugnare. Måste börja acceptera vissa begränsningar för ett kort ögonblick. På affären så träffade vi en kvinna som är sjukskriven/föräldraledig och hon bla har tänkt ett tag att höra av sig till mig för att höra om barn och föräldraträffar. De är ett fåtal som träffas på onsdag men då vi är få småbarnsföräldrar här i byn ser de gärna att fler umgås och lär känna varandra och det är toppen tycker jag. Torsdag kvällar försöker de träffas även och pyssla tillsammans, handarbetar osv och det är jag gärna med på för jag har köpt hem garn men inte kommit längre än så. Jag är verkligt i behov av mer sällskap också och nya vänskaper tackar jag inte nej till nu när jag börjat få ordning på mitt, där alla minnen sorteras och förblir just minnen :)
Jag provade göra helstekt kyckling med egen currysås, redd på grädde och ägg och till det wokgrönsaker och ris. Medan vi förberedde tallrikarna så hörde vi gumman vakna och några minuter senare kom hon och sprang ur sängen och var så glad och nöjd :) Stora tjejen. Vi busade och såg tecknat och ritade under kvällen och medan gubben nattade trött tjej så barnsäkrade jag än mer och lyfte undan lite saker, för hon lär komma upp på egen hand mer nu framöver. Efter en stund i sängen kom hon upp precis som vi anade och en ytterligare lite senare var hon ledsen. Stackaren håller nog på att bli förkyld. Första näsdropparna var obehagliga men hon nickade och höll med om att de hjälpte och nu sover hon igen. Hoppas det går över snabbt.
Vid midnatt går jag in i vecka 30. 10 veckor kvar give or take. Jag har börjat känna mer sammandragningar på kvällarna så på jobbet har jag fått pausa och gå runt och pusta. Igår kväll var det så illa så smärtan strålade längs hela korsryggen. Tänk om Mini bestämmer sig för att komma tidigare ändå? Det får bli mer vila framöver, åtminstone arbetsmässigt. För jag och ta det lugnt annars. Det händer ibland. Men just nu kan jag inte slappna av annars.
Det är på väg att bli varmare ute och jag har varit ute på en kort promenad och lockat igen. Ny mat står ute vid skogsbrynet och en gång till huset är uppskottad, för vem vet? Det är sju grader ute och det kan locka fram fler än den katt som varit här, de x antal harar och råttor som kikat fram och gjort nya spår.
Igår, trött och hormonell grät jag som ett barn på bussen. Satt och tittade på bilder på Bönan och tårarna fullkomligt strömmade ur ögonen... min man är en klippa. Han tänkte låta göra en kalender med enbart Bönebilder för presentchecken vi fått från Royal Canin. Den kommer jag vårda ömt. Min skatt. Ena dagen känner jag att jag har förlorat honom, för att nästa känna att jag kan inte sluta hoppas.
Nu ska jag logga ut och ta hand om gubben bredvid mig (den fyrbenta). Han har nyss bäddat ner sig i täcket tätt bredvid mig och behöver sin dos av kärlek i värmen. Lilla vännen. Han sover allt som oftast med mig och kommer var ledig stund. Jag är oerhört mån om att han ska få all tid han behöver tills vi ser att han är sig själv igen.
Trevlig helg på er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar