När det var dags för middag gjorde jag en fiskgratäng, ugnsstekte fisken utan kryddor och la upp en bit på fatet till er vänner... tills jag kom på mig; Det är ju mest du som äter kokad torsk... då kom tårarna igen.
Eftersom jag är ledig idag så gick jag ut igen i natt och ropade och letade efter dig. Tände ett nytt ljus som räcker i flera dygn.
Pappa är och hämtar en kattfälla i Luleå nu och vi ska lägga lite mat i den ikväll och hoppas du hittar hit...vart du än befinner dig.
Nu har vi haft två frostnätter efter varandra och jag hoppas du inte fryser. Jag hoppas att om du har gått över två mil, att du börjar traska hemåt igen till värmen.
Alla väntar på dig. Gubben är något lugnare, nästan för lugn. Han vilar och vilar, för att sen gå ut och leta... Det är hemskt att se honom sörja. Det sliter så psykiskt den här väntan. Att inte veta vart du är, hur du mår, om du är ok eller om något hänt.
När vi har haft fällan här ett tag ska vi åka till grannbyn närmast och kolla där också och sen åker vi vidare längre bort. Vi har hittat en vildkatt som enligt grannarna inte har någon att bo hos nu. H*n går ensam ute sedan husse gick bort för en längre tid sedan. Den katten ska vi också försöka få hem, för nu när vi vet vart den är och vi vet att kylan är på väg, så känns det inte bra att bara lämna den. Grannarna matar den inte heller så den får klara sig helt själv.
Nu medan jag väntar på att få gå ut i skogen med fällan så ska jag gå ut och promenera med Gubben.
Jag ger inte upp hoppet än!
Det är inte min dag idag. Alldeles känslomässigt slut, gråter och är så sliten. Magen som jag kände var under kontroll börjar ta över helt. Från att vara så liten för ett par dagar sen känns det som att den lyfts till nya höjder och jag har kastat kläder runt om mig hela dagen för att jag inte kan ha de.
Fram med klänningar, tunikor och stora byxor... Jag är inte riktigt gjord för det här känner jag ibland. Jag fokuserar mest på tiden när Mini kommer och myser över sparkarna och rörelserna jag känner då och då, men jag uppskattar inte att växa.
Senaste veckan har jag velat göra så mycket som möjligt för jag vet att jag kommer känna mig begränsad av min egen kropp och då kör jag hellre på, så får jag vila sen. Lugnt och trygg i mig själv, med att jag faktiskt har gjort något konkret, annat än att sitta på arslet hela tiden ut.
På återseende.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar