En dag i taget

varje morgon vaknar jag upp med en stor saknad efter vår katt... jag kollar telefonen, jag kollar mailen, jag går ut, runt huset flera varv, ropar och ropar. Jag får ofta med mig vår äldsta grabb. Han går oroligt bredvid och letar och gnyr också.
Det skär i hjärtat att se honom så här. Just nu ligger han och vilar sen flera timmar tillbaka. Inte ofta han kommer sig till ro. För hans skull har jag lättat lite på letandet och är inte ute lika mycket som förra veckan. Han är "bara" en katt, men jisses så han känner av stämningen och mår själv dåligt.

I förrgår natt gick jag runt med ficklampan i högsta hugg och katten bredvid mig. Han gick och nosade i buskar och kikade i små utrymmen och jag väntade in honom med jämna mellanrum. Tänk vad duktig en katt kan vara. Han är min bästa fyrbenta vän.

I måndags var jag hemma och efter ett samtal fick jag vara hemma resterande vecka, för att försöka samla mig så gott det går och hålla huvudet ovan vattenytan. Jag är lättirriterad av hormoner, tårarna kommer och går efter katten. Ibland hugger det i ljumsktrakten och jag är så trött, så vansinnigt trött. Igår hade jag en vilodag och bara var medan min gubbe tog det mesta hemma.

Ultraljudet i måndags gick bra. Allt såg helt ok ut med Mini, men jag kommer få göra ett till ultraljud i v. 32 för just nu ligger moderkakan för långt ner så den blockerar utgången helt. Därför har jag ont ibland när allt växer mer och mer. Om den inte flyttar sig uppåt så blir det planerat snitt. Visst har jag funderat mycket på planerat snitt och det blir säkert inte som förra gången, men jag är rädd att jag kommer få samma panik som vid det akuta, när jag skrek av ilningarna jag kände vid magen. Nu har jag ju mer tid att förbereda mig, men ändå...
Nytt BF 4/2 iaf och from v. 30 kommer jag få åka till Förlossningen på samtal. Några ggr själv och någon gång med min man för att prata igenom allt och enas om en bra förlossningsplan.

Jag är så oerhört tacksam över att det gick fort den här gången, men varför, varför ska jag behöva gå igenom fler ingrepp?

Stämningen här hemma känns väldigt tung emellanåt. Jag vill kunna hjälpa mer än jag kan. Jag känner maktlösheten ta det bästa av mig och blir fylld av en fruktansvärd frustration. Jag vill satsa mer på mig vid sidan av allt, men det är så svårt att alltid försöka kämpa med att hålla fokus från oss... för att klara mig. Jag vill mäkta med båda delar. Men jag inser nu sen en lång tid tillbaka att vi har nog lika lång väg tillbaka....