I torsdags var gumman på 18-månaders kontrollen och fick vaccin i armen. Jag var på utbildning så pappa följde med henne. Det hade gott jättebra och hon rörde inte en min när hon fick sprutan. Plåstret var dock väldigt intressant. Inom 10-14 dagar kan vi räkna med feber och eventuellt mässlingliknande prickar. Lilla vännen. Hoppas hon klarar sig bra. Längd numera; 78,5 cm och vikt 10,7. Inte undra på att 74 arkiveras i en rasande takt. Dags att beställa större byxor.
Igår var jag på Mvc och alla värden såg helt ok ut. Mini vaknade precis och sparkade en massa när vi skulle lyssna så det blev en del skarpa dunsar. Hjärtjud på 150 och jag behöver inget extra järntillskott.
Jag tog upp oron jag känt sen vår katt försvann, att jag är ute mycket och promenerar och letar honom, men hon såg inte faran i det, att jag gör ju normalt annars bra mycket tyngre saker i vardagen; städar, lyfter och busar med gumman, springer runt i trädgården och tom glömmer bort magen ibland. Så ingen fara.
Jag kan inte låta bli att känna att jag svek min vän första veckan han var borta... vet att mannen letade honom, men jag då? Jag åkte till jobbet och tänkte på ekonomin. Men vad göra? Jag försöker ropa. Jag går runt i kvarteren. Vi åker två mil bort, cyklar runt, promenader i skogen, tänder lyktan varje kväll och tänder ett ljus av saknad och längtan. Vad mer kan vi göra?
Det finns ute annonser, efterlysningar och vi har fått telefontips. Min älskade vän. Du kom till mig när allt såg så mörkt ut och det är fortfarande min skyldighet och mitt ansvar att finna dig.
Utan tvivel är husdjuren det bästa sällskap jag kan tänka mig. Gubben fortsätter vila en massa och håller sig nära oss. Han slappnar av mer och ger sig själv tid, innan han följer med och letar igen.
Jag kommer inte ge upp, inte förrän den dagen jag finner honom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar