Vecka 20

snart halvtid när denna vecka är slut. Det har varit lite av en spökperiod nu senaste tiden så jag är glad för varje rörelse jag känt på kvällstid. Är jag igång på dagarna får jag en massa sammandragningar på kvällstid och snuvig...ja det är jag igen så där får jag igen för allt som är på gång nu i mitt liv.

Måndagen den 30:e försvann vår kära Bönan från oss och ingen har sett till honom sen dess. Igår fick vi ett tips om att någon har sett en överkörd röd katt vid en landsväg en längre bit från oss, en halvtimme innan jag skulle till arbetet... Jag grät som ett barn, min man åkte iväg direkt och jag stannade hemma med gumman och försökte hålla masken för hennes skull då jag såg oron i hennes ögon. Om vi hittar honom, om han inte är med oss längre, så vill vi inte att hon ska behöva se honom. Vår andra gubbe måste få se honom. Vi måste få se honom för att få ett avslut. Gubben är så orolig. Han vankar av och an och är så rastlös. Tycker så synd om honom.

Idag har jag också varit hemma då jag kände mig totalt förstörd när jag vaknade imorse efter fem timmars sömn... efter en natts vakande, ropande, skrikande och gråtande återigen... ögonen var svullna, rösten svag och min man sa att jag skulle vila... men jag kunde inte. Hoppas på det ikväll.
Senaste dagarna har bestått av en grym ångest, hjärtskärande gråt, självanklagelser, rop efter vår katt och skrik av vånda "Inte Bönan, inte min Böna. Inte han som kom till oss när allt var som tuffast, när allt kändes så hopplöst"
Jag vågar knappt hoppas längre men ändå är jag ute varje kväll. Promenerar, cyklar och jagar runt...gråtande och hulkandes. Jag sa redan i förra veckan att jag orkar inte med mer. Jag orkar inte med att förlora honom.

Tack till er alla som visar ert stöd, som tänker på oss och vårt fyrbenta barn. Jag tror ingen som inte värderar husdjur så högt som vi gör, förstår den sorg vi går igenom nu, hur tungt det är att leva i ovisshet och pendla mellan hopp och förtvivlan. Jag får skriva mer om vardagen senare. Nu ska jag fortsätta styra fokus mer mot tv:n, försöka koppla från en stund, för jag vet att snart... kommer jag ändå gå ut i mörkret igen.

I förrgår tände jag ett ljus för vår vän i skogsbrynet och innan det slocknade så tände jag ett nytt. Säkert kommer jag fortsätta så ett tag. Så... med det, så ska jag försöka hålla ångesten ifrån mig under dagen och återgå till arbetet imorgon.