Hoppet är det sista som överger människan

och jag försöker leva efter den devisen. Så länge vi inte finner något annat tecken, så finns det hopp. Igår kväll gick vi på långpromenader på olika håll. Jag gick mot skogen innan mörkret och när skymningen tog vid vad jag återigen vid kyrkogården.
Så fridfullt med alla ljus.
Något som slagit mig senaste veckan är tanken på att han inte kan vara så långt borta. Våra katter har varit lite mer rastlösa. Gubben har på livet velat ut under kvällarna och varit borta i flera timmar mot skogen.
Jag har hört en katt längre bort mot ängarna och nu har vi även börjat sätta ut mat igen, för det är någon därute som inte vågar komma fram...som jamar väldigt lågmält.
Tidigare i veckan blev jag kompis med en annan katt som går omkring här ofta, men nej, det här ÄR någon annan...min intuition säger mig att jag inte ska ge upp. Han är här någonstans.
Nu har vi frågat Kattföreningen om vi kan låna en fälla av de så vi kan rigga den på de misstänkta platserna. I natt och i morse när jag var ut låg frosten och visade sitt onda öga. Samtidigt som jag är rädd att han inte klarar sig är det något som säger mig att han kommer närmare tack vare den.
Så länge snön håller sig borta... älskade katten.

 Vart är du min älskade vän? Du saknas mig...