Promenader löser det mesta

Minnena gjorde sig påminda idag igen och vi pratade igenom allt en gång till. På vägen till affären klarnade mer och på vägen hem än mer. In sickness and in health och vi har absolut gått igenom det mesta tillsammans, och klarat oss, över förväntan, bättre än de flesta och vi har blivit starkare.
Jag utlyser gärna bättre fördelning av orättvisor, men samtidigt sägs det ju att de starkaste får de mesta prövningarna, för att vi klarar de.
Min skatt ligger här bredvid mig och det är hon som håller mina mål uppe just nu.
Jag arbetar med vikten som mål 1,
medan jag väntar på mål 2; avsätta tid till att skriva mer.
Mål 3; ut och resa mer.
Mål 4; bara leva och må bra.
Mål 5; bli mer social. Inte påtvingat social, utan för min skull, för att jag mår bra, för att VI mår bra när jag mår bra.
Målet som går in i alla mål, det är att släppa och gå vidare. Jag såg ett nytt avsnitt av Brothers & Sisters i eftermiddag och grät som ett barn över Kitty och hennes son. Jag tar inte så mycket för givet längre, som jag gjorde innan allt hände. Det gör mig ingenting, så länge jag håller borta det mesta kristänkandet.
Inte många som gjort samma resa, förstår vad jag menar, men de vet hur upplevelser formar en till den man är.
Jag tänker mer på jobbet, hur jag kämpade tidigare, hur jag höll i min envishet mot orättvisor, hur jag kämpade först att ta mig från säljmål, sen hur jag kämpade mot orättvisan i en helt kvinnlig arbetsgrupp, där föräldrarna gapade högst och ofta, men inte alltid fick sin vilja igenom, schemamässigt och annars. Hur jag arbetade med mig själv under tiden, gick på samtal, stärkte mig, tillsammans med min man, hur jag sen tog mig vidare mot en ny arbetsgrupp, där jag trivdes, fick en nystart och sen blev än starkare.
Fram tills vi började dra mer i barnlängtan. Då gick det sakta utför. Jobbet fick återigen prio....? Ja, långt ner på listan. Med våldsam fart tog barnlösheten över och jag gick på halvfart på jobbet. Jag mäktade mest med att hålla tag i de viktigaste relationerna, för att sätta mig ner hos katterna hemma, ständigt försöka hålla huvudet högt. Med stöd av min man, som ständigt påminde mig om att det är mig han vill vara med.

Lilla skatten vår som fyller ett år i mars. För hennes skull och får vår skull, kommer jag helt prioritera om. Jag börjar med att se om deltid fungerar, annars lovar jag mig själv att jag har hittat en ny väg till hösten!

Ingenting är viktigare än familjen, som vi hade lyckan att utöka med vår tjej, ingenting!
Först ut är resa till Malmö, till min bror. Sen ska vi ta en tur till ett par vänner utanför Sundsvall.
Vill gärna också att vi åker till Stockholm igen, kanske till sommaren.
Sen har vi ett presentkort på 1000:- att nyttja via Resia. Kanske till vintern.
Förskolan har skickat mer information, privata förskolan i grannbyn, men, vår tjej ska inte börja dagis, förrän när hon är över 2 år, så den informationen la vi i arkivet.

Jag börjar närma mig ett delmål i familjen, men jag är inte där än. Kanske nu under våren, men det är för tidigt att säga. Vår skatt, vår underbara tjej. Hon betyder allt. Jag älskar henne över allt annat.

Jag är så tacksam, tacksam över det jag har. Så tacksam att jag borde kunna sluta se på det jag inte har.
Med tiden, gör jag säkert det också....