Samvetskval - vart är logiken ibland?

Här är det bra, men lite upp och ner på kvällskvisten. T har börjat bita mer och mer så jag är sårig och försöker nu sen ett par dagar tillbaka mer med välling. I förrgår åt hon 100ml och nu igår ikväll 70ml, så det går ju framåt lite. Hon nekade gröt helt plötsligt så tänkte att jag myser ner mig i soffan med henne och vällingsflaskan.

Börjar få separationsångest och tänker att hon är ju liten men hon är ju snart ett år och ammar inte så mycket längre, så jag försöker intala mig själv att det är en naturlig fas, men på något vis sörjer jag mer och mer och kan ha vansinnigt galet humör, uppgiven blandat med "Jag vill fortsätta försöka". Det gör jag också, men jag har så ont.

Igår igen så kämpade jag med gumman i över två timmar. Slutade sista stunden med att jag satt med henne i soffan så somnade hon. Värk så jag svettades. I eftermiddag fick vi besök av svärföräldrarna och det blev en massa bus och stoj, en massa surr och lite fika. När de åkte vid 15 så var Thea trött men uppe i varv. Hon busade en stund till och sen somnade hon i famnen, utan att amma... helt förvirrande. Jag la ner henne och hon sov vidare i två timmar till.
Nu såg jag i kvällsduschen att jag har än mer märke efter tänder, så jag blandade en vällingflaska och gav åt mannen som satt med henne. Det skär i hjärtat när hon blir ledsen. Jag slåss med samvetet och mitt logiska tänkande...."Det är naturligt, men förståeligt. Hon är ju vårt enda hjärta och jag kommer nog inte amma mer.... tror jag. Äh, vad vet jag egentligen just nu? Men jag är inte redo på långa vägar än...tror jag...."
Tankarna snurrar. Jag snyftade i duschen må jag erkänna. Har ju ont, men vad gör mest ont?

Hon somnade iaf, men åt inte så mycket. Dock åt hon rejäl sen middag, strax efter 18 då hon piggnat till. Sen åt hon en hel banan och sen en liten vällingskvätt. Sover sen en timme tillbaka och kommer nog komma upp snart. Hon vill ju ha min närhet och jag vill ha hennes.... men hon vill ju knappt ha min närhet till vila, om hon inte får amma. F-n vad frustrerande det här är....

Jag vill ju inte tvinga henne och jag vill inte tvinga mig själv.... Hon vägrar amningsnappar och blir arg och ryggar bakåt som att "Vad i *piip* är det där för påfund??!"

Ok, rent logiskt, så vi jag ju sitta med henne. Vet ju hur mysigt det var i förrgår då hon åt välling och jag åt popcorn. Hon lutade sig mot mig och vi hade så trevligt! Den bilden måste jag hålla fast vid och inte förvirra oss båda på kuppen.
Jobbet förresten... jag får en större klump i halsen och jag vet att jag försöker intala/ övertala mig själv, att allt kommer gå sååå bra. Jag är sååå laddad, men jag känner ju i maggropen att "Jag vill inte. Vill verkligen inte... Jag har tänkt arbeta 75% men jag är inte redo, när det väl kommer till kritan.
Det är säkert nyttigt för mig, men jag vill inte...återkommer imorgon, för då ska jag äntligen skicka iväg planen jag skjuter på...

På torsdag ska jag försöka gå upp på jobbet. Hoppas bara det är vackert väder och att T sover bra innan. Så får vi ta med mellanmål också.